Aftonbladet – 21 november 1849, sida 1

; ; Å ; j Å j , Å MR ÄR Ur 0 a dl till GÖTEEBORG och HELSINGBORG afgår Onsdagar och Söndagar, kl. 9 förmidd., från Diligence-Kontoret i huset A 3 vid Clara Södra Kyrkogata. OBETALTA BREF medfölja till Post-kontoren å Linien. Diligenesn ankommer till Götheborg Thorsdagar och Söndagar, till Helsingborg Tisdagar, och till Stockholm I Måndagar och Thorsdagar. Fredsmötet i Exeter-Hall. (Forts. från gårdagsbl.) Rev. W. Brook föredrog förslaget till mötets första förklaring, som lydde: Församlingen hembär menniskoslägtets Högste Ledare sin tacksägelse för den synbara framgång, som Han förunnat församlingens sträfIvanden under det förflutna året, serdeles vid den allmänna fredskongressen i Paris; och församlingen betraktar denna framgång såsom en vink till ökad ansträngning allt framgent, vid ;Ifullföljindet af hvad som börjats under så gynnsamma förebud. Talaren yttrade sin glädje öfver att mötets första förklaring innebär en tacksägelse till folkens Högste Ledare; ty om Fredsvännernas företag börjas, fortsättes och föres till sitt mål i detta sinne, så kunna de vara förvissade om att icke Jarbeta förgäfves. Frågar någon hvad deras Jarbeten åsyfta, så kunde svaret lemnas i fem lord: Förlikning i stället för krig. De åsyfta .Jatt göra slut på alla krigsanstalter, alla rustningar och retelser till krig. (Hör, hör!) (Hvad helst man än måtte säga om fredsvännernas fanatism, så hoppas de dock att man tillerkänner dem något anspråk på eftertanka joch sundt omdöme. De vänta icke, att tvister mellan folken aldrig skola uppkomma hädanefter; men väl, att när så sker, dessa tvister skola afgöras i rådkammaren och icke på slagfältet. Ingen lärer kunna neka, att det — Jabstrakt taladt — är riktigast att på detta sätt uppgöra stridigheter folken emellan, när så kan ske; och att det rättaste är de nu väpnade menniskornas sysselsättning med näringsflitens fredliga bestyr, sålunda erkännande genom verk och gerning, att Gud har skapat alla menniskor af ett blod. (Hör, hör!) Denna grundsats vidgås omotsagdt såsom den rätta af hvar och en; dess motsats måste då, lika otvifvelaktigt, vara oriktig. Må krigets talemän ihågkomma hvilka nedriga konstgrepp, som begagnas att inlocka Britanniens ungdom i den värfvade armåeens leder: — må man ihågkomma den förnedring och träldom, som den värfvade soldaten är underkastad: — den allmänt kända osedligheten och liderligheten i våra kaserner: — fältlifvets hårdhet och eländen: — slagfältets obeskrilliga marter och dödsqval: — och må de sedan säga om allt detta är rätt! (Bifall.) Fred-kongressen är öfvertygad att det är orätt; men den har äfven uttalat sin öfvertygelse, — häraf tvisten emellan den och en del annat folk. Mången förklarar sig instämma med fredsvännerna i teorien, men gör ingenting för uppnåendet af deras syftemål (Hör, hör!). Utan att i detalj skildra krigets fasor och dyrhet, och utan att yttra ett ord till nedsättning eller fördömelse af dem, hvilkas uppfostran eller samhällsställning gjort dem till krigets sakförare, säger fredskongressen helt enkelt, att kriget är, enligt det oförvillade menniskoförståndets omdöme, ett omätligt ondt: — att dess eländen förblifvit ända hittills hvad de voro vid dess första uppkomst: — att krig, i alla sina bestyr, medel, verkningar och följder, är någonting som hvar eftertänksam menniska nödgas förkasta och beklaga. En af våra brittiska hbjeltar yttrade sjelf nyligen, vid sin återkomst från Hindostan, att hans yrke var ett djefvulskt yrke (an infernal profession) — (Hör, hör!) Just detsamma säger fredskongressen, och anser derföre af yttersta vigt, att allt som med krig står i sammanhang, måtte bringas till ett! slut. (Hör, hör!) Men, invänder man, sådant är overkställbart! — Inbillar sig emellertid den som så talar, att kongressen icke äfven tagit hindren och svårigheterna i öfvervägande, så bedrager han sig mycket. Fredskongressen har hinder att bekämpa, hvarom författarne till fredskongressens parodi på fran. ska scenen icke drömt; den känner sådant bättre än dess motståndare; och den vet derjemte att endast Gud kan förläna den förmågan till dessa svårigheters besegrande. (Hör, hör!) Men hvem anser svårighet för detsamma som omöjlighet; hvem antager att det som icke kan ske utan motstånd, kan alldeles icke ske? Ar det så otänkbart, att tvister emellan jordens öfriga folk skulle kunna slitas genom , skiljedomare, lika så väl som detta ägt rum, , de sista tjugu till trettio åren, mellan Frank-; rike, Amerika och England? Sedan år 1815 hafva dessa folk ofta varit på punkten af ett; 1 J S krig sinsemellan, men icke öfverskridit denna punkt. Men hvad som kan utföras i ett fall, låter äfven utföra sig i ett annat. Flera tecken visa sig dessutom, som gifva freds :ännerna goda förhoppningar. Vi hörde nyligen en röst från Lombard Street ); och ; sjelfva oförmågan hos folken i allmänhet attlt längre uthärda med de oerhörda krigsbördorna innebär dylika förhoppningar. Dessa förstär-!t kas ytterligare genom det ständigt tilltagande; omgänget folken emellan, i följd af ständigt mångdubblade och lättade tillfällen till resor; ( ifvensom genom spridningen af byfsningen befrämjande skrifter, nra och fjerran och förs lindrigt pris. Fredsvinnerna kunna äfven hysa ; någonting likt förtröstan till prins Alberts tycken Hör, hör!). Nationen kan tacka Gud för enl; sådan man vid vir drottnings sida. Vi kunde ler möjligtvis hafva sett en man med: utsväfvande omgängesvänner, hvars tidsfördrif varit ) Inom Ostindiska kompaniets palats, vid Lombard-Street, hafva förut oerhörda inkast nyligen försports emot möjligheten att längre bestrida de ständigt ökade krigsrustningarne i Hindostan och SS PA ÖR -vv