Aftonbladet – 20 november 1849, sida 2

väll Då denna qvinna, af slumpen nedkommen från bimlen, har afslöjat sig för mig i hela sitt brottsliga koketteri ... Nog, nog, herrel sade grefve de Mersanes med dof röst, och med ett uttryck, som nästan liknade en hotelse. Nog! nogl, De landade vid Dorias trädgård, och nalkades tyste örnarnes bassin. Fastän de Mersanes albrutit Fabiano var det likväl lätt att se, det en infernalisk nyfikenhet qvarhöll honom vid sicilianarens sida och att han ej begärde något bättre än att förnya samtalet, då han nu stillat sitt blod nog för att med lugn kunna afhöra en förfärlig upptäckt. Fabiano, mästare i förställning, antog en mans kalla hållning, som är säker på sin sak, och som väntar ett tjenligt ögonblick för att med ett segrande hugg nedgöra sin motståndare. Under förföljelsen af en förfärlig tanke upprepar man mekaniskt det sista ord man uttalat i föregående samtal. Det ligger till och med i detta automatiska upprepande något som liknar vansinnets monolog. De Mersanes, stående upprätt på kanten af örnarnes bassin, upprepade med dof röst: Nog! Nog, herrelv Och uttrycket i denna treordiga monolog tycktes inbjuda Fabiano att fullfölja sitt afbrutna förtroende. Den listige sicilianaren, vårdslöst sittande på marmorranden och med ena handen smekande Dorias flygande örn, mumlade i en filosofiskton denna för tillfället passande fras: 0! Om dessa vinrankor, dessa gallerier, dessa myrtenaller hade en röst som vi, och om de berättade oss galanterihistorierna från fordom, huru oskyldiga skulle icke våra kortifvade intriger synas oss vid jemförelsen med slocknade seklers skandaler. Det som är slocknadt är: slocknadt, sade Anatole de Mersanes, fattande första ord för att begagna det till sammanbindningsord;... och han tillade dessa tvenne rader: Det döda lejonet är mindre värdt Än flugan som andas! Jag väntar! sade Fabiano med stadig ten och ett englalikt lugn.