Aftonbladet – 20 november 1849, sida 2

Ni talade, så vidt jag hörde rätt, grefve Val di Noto, om våra försvunna illusioner., Fabiano gjorde ett jakande tecken. Det är en snara för att aflocka mig en hemlighet; jag säger er på förhand att det är förlorad möda, och att ni återgifver mig de rättigheter isg hade på er före vårt möte vid Via San Luca. Grefve de Mersanes,, sade Fabiano med en ton, öppnare än sanningen sjelf, talar ni allvarsamt? Är ni händelsevis okunnig om hvad hela staden vet? Eller är det kanske ni som utlägger en snara för mig? ... Jag är ett barn af Siciliens berg; mitt hjerta är på min tungspets; jag öfverlemnar mig åt den förstkomne. Om ni tager någon omväg för att aflocka mig ett förtroende, är det en onyttig möda. Handla öppet; jag begär ej bättre än att säga er en hemlighet, om jag har någon på djupet al min själ. Olyckligtvis, jag upprepar det, är den enda hemlighet, som skulle kunna intressera er, i dag hela verldens hemhghet; den är en allmän tillhörighet. O! sade Anatole med otålighet, njag tycker ej om för långa gåtor. Låt höra denna af hela verlden kända hemlighet, och som följaktligen utan synd kan omtalas. Menpv, sade Fabiano, i det han horisontelt utsträckte sina armar i hela deras läng, men det låter, grefve de Mersanes, som om ni ej varit i Genua på fjorton dagar. Har ni varit borta två veckor? Hemligheten, hemligheten, grefve Fabiano! Nåväl, grefvinnan från Warschau har gäckats raed oss, er och mig, se der hemligheten. De Mersanes satte båten i rullande fart med en hastig stöt, och fattade häftigt Fabianos arm. Nun, tillade Fabiaro med beundransvärdt lugn, nu ser jag att ni ingenting vet. Akta er, herre,, sade Anatole med en ursinnig blick, akta er, herre! Ni talar om en ädel qvinna, och ni har ännu tid att ångra det. Han visste ingenting,, sade FabLiano med en fullkomligt naturlig förvåning. — Jo, min herre, jag visste mycket. Jag visste