Aftonbladet – 20 november 1849, sida 1

ljusa dagen. Konsulns ihärdighet hade besegrat alla motsägelser; och man torde ej förvånas öfver de svårigheter som mötte honom då man betänker de dofva skakningar som upprörde Italien vid denna tid, och den skuggrädsla som fransmännen uppväckt i kustländerna. Ett enda vilkor hade man fordrat af de Mersanes: han hade förbundit sig att ej åter börja sina besök i huset Braschi förr än efter en viss tids förlopp. Fabiano, den listige sicilianarn, genomlopp hela stadens beboliga qvarter för att möta de Mersanes och öfverhölja honom med hela öppenheten af en skrymtad trofastbet. Denna gång trodde han sig, i följd af gynnande omständigheter, siker om att uppnå sitt mål; och allt gich honom efter önskan, som man snart skall se. Likväl dolde hane: för sig att han hade mer än någonsin behof af en underbar diplomatisk konst och finhet i talesätt; men har räknade på sin orubbliga hållning och sin rivals redlighet. På den trånga gatan San Luca, ett slags korridor der gäldenären ej han undslippa sin burgenär, slog Fabiano så alt säga ned på grefve de Mersanes. Denne bortvände tvärt hufvudet af denna hklokhetskänsla som kommer en redan misstänkt fremling att undvika hvarje ny anledning till uppseende i en stad der han af nåd fördrages; men Fabiano bugade sig för hunom med hatten i hand och fattade med en oerhörd framfusigbet hans hand. Grefve Mersanes, sade han, jag välsignrar slurspen, som fört mig i er väg. Jag har en ursäkt att göra er och jag skall göra den, Dessa ord uttalades i en ton auf intagande sgodsintbet och med en mimik, värdig en fulludad skådespelare. Anatole de Mersanes, så oförmodadt tillkalad, svarade endast med en förvirrad pantomim, hvars mening han sjelf ej skulle kunnat förklara. Jag har länge sökt er, fortfor Fabiano i vepima vänliga och otsusgna ton, och i det han förtroligt fattade Anatoles arm samt drog ronem med sig mot gli Baxrchi; mitt öfverlådiga uppförande mot er tryckte mitt bjerta;