Aftonbladet – 19 november 1849, sida 2

sednast afskedade regementschefer nådigst blifvit beviljad. Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste Allernådigste Konung Eders Kongl. Maj:ts underdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte. Peter Carl Beyl. Chef för Eders Kongl. Meaj:ts Göta artilleriregemente och kommendant i Götheborg. — Man läser äfven i Bore följande märkliga notis: Kapten Zachrisson har i dag låtit till krigshofrätten ingifva tvänne särskilta stämningsansökningar. I den ena yrkar han ansvar, enligt duellsplakatet, å de 14 officerare som undertecknat den förut, äfven af oss, omförmälda skriftliga opinionsyttringen emot Zachrisson, äfvensom å öfverste Heyl med anledning af hans förfarande dels att, sedan Zachrisson på hans befallning den 7 sistl. September infunnit sig på Götha artilleriregementes brefskansli, för Zachrisson, i 2:ne andra officerares närvaro uppläsa denna opinionsyttring och dels att anbefalla den sedermera d. 40 i nämnde månad verkställda uppläsning af denna handling i närvaro af ett större antal af regementets officerare. Uti den andra stämningsansökningen yrkas ansvar å öfverste Heyl för det han missbrukat sin embetsmyndighet ej mindre genom den af honom emot Zachrisson föranstaltade opinionsyttring af Zachrissons kamrater i Götheborg, utan äfven derigenom, att Heyl befallt Zachrisson och hans kamrster ait afböra uppläsandet af den skriftliga opinionsyttringen. AEA Ett Lilteratur. Napoleon Bonaparte, skärskådad från chrisiligt -religiös synpunkt, al William Channing (i Philadelpbia), öfvers. från engelskan af Å. O. Hertzman, är titeln på en i 2:ne smärre delar utkommen brochyr, som förtjenar läsas för det egendomliga sätt, hvarpå det stora ämnet här skärskådas. W. Channing är äfven i Sverige förut bekant genom åtskilliga religiösa arbeten, öfversatta på svenska. ITans bedömande af Napoleon är i visst fall ganska oväldigt; han ledes hvarken af hat eller blind beundran. Huruvida icke hans politiska åsigter i denna fråga kunna sägas behäftade med en ej så ringa portion inskränkthet, torde blifva en annan fråga. Emellertid beror besvarandet häraf på hvad förf. sjelf föresatt sig till ämne. När nu han ville betrakta Napoleon på det sätt han här gjort, så stod det honom naturligtvis fritt, och läsaren har egentligen blott att efterse om hans resonnemanger öfverensstämma med hans egna grundprinciper. På ett ställe (del. 1, s. 68) sammanfattar hr Ch. i kort begrepp hvad som synes honom utgöra de stora ledande dragen i N. Bonapartes andliga och sedliga karakter, hvarföre vi citera detta stycke, såsom bokens kärnpunkt, och tillika som prof på förf:s tankegångar och öfvers:s stil: : Hans (Napoleons) ande var utmärkt genom tankens snabbhet. Han fattade i ögonblicket hvad de fleste, och detta öfverlägsna menniskor, blott genom begrundning kunde lära. Med pilens hastighet kom ban till slutsatser snarare genom åskådning än tänkande. I krig, hvilket var det enda ämne, hvaraf han var mästare, intog ban genast de för hans egna och fiendens ställningar vigtigaste punkter, och förband på en gång de rörelser, hvarigenom en öfverväldigande styrka, med oväntadt raseri, kunde kastas på en sårbar del af den fiendtliga linien, och en krigshärs öde på dagen afgöras. Han förstod krig såsom en vetenskap; men hens själ var alltför djerf, eldig och obetvinglig, för aft blifva slaf af hans yrkes teknik. Han fann, ait de gemla härarna stridde efter regel, och han uppdagade det rätta kännetecknet på snillet, som, utan att förbise reglor, vet, när och huru det får öfverträda dem. Han kände fullkomligt den obegränsade moraliska makt, som vinnes gerom en egendomlig cch hastig svängping. Han förvånade och förlamade sina ficnder genom sina oförutsedda och häftiga angrepp, gerom den plötslighet, hvarmed stridsalarmet öfver dem inbröt; och, på semma gång som han skänkte sina soldater fördelen af nyare tiders krigstukt, ingaf han dem, genom sina hastiga och afgörande rörelser, de mera ohyfsade tidernas entbusiasm. Denna förmåga att göra fienden modfälld och i sina egna leder sprida en djerfbet och ett muntrande mod, som gjorde krig till ett tidsfördrif och syntes förvissa om seger, utmärkte Napoleon i en tid, då krigaretalangen var ovanligt utbildad, och var ett det förnämsta befordringsmedel för hans blifvande makt. De underbara verkningarne af denna tankans snabbhet, hvarigenom Bonaparte var utmärkt, den synnerliga framgången af hans nya stridssätt, och den nästan otroliga hastighet, hvarmed hans ryktbarhet utbredde sig bland nationerna, verkade icke litet till att bestämma hans karakter och för en tid afgöra rikenas öde. Dessa epggande inflytelser ingåfvo honom ett nytt medvetande af hans egen förmåga. De gåfvo hans ärelystnad en ökad styrka och djerfhet, gåfvo form och innehåll åt hans ändlösa drömmar om äre, och stegrade hans eldiga, åt väldet rigtade, förhoppningar. Detutbrott af beunäran, han i början af sin bana framkallade, måste isynnerhet varit ett verksamt medel att åt hans ärelystnad gifva denna egna beskaffenhet, genom hvilkea den var utmärkt, och som lika bidrog till dess framgång och till dess fell. Han började med att förvåna veriden, att väcka en oförmodad och allmännel g sensation, sådan som nysre tider icke bevillnat. Att förvåna så väl som att herrska med sina krafter, blef hans lefnads hufvudsyftemål. IHrån denna dag var det icke nog för Bonaparte att regera. Han ville förfära, blända, öfverväldiga menniskors själar med öfverraskende, djerfva, lysande och oförtänkta kraftyttringar. Med cen eldrig:så enväldig regeringsmakt skulle ban icke hafva låtit sig nöja, i fell ban måste bafva regerat utan larm. Han ville regera genom under och skräck, förmecelst sitt icke hans förfärliga blekhet att synas, icke nn 14 FA re 8 atotan