Aftonbladet – 19 november 1849, sida 2

vi i vårt lif se den dödlige, som har hemligbeten af vår själ och våra önskningar, gå förbi... om vår naturs okufliga drift drager-oss till denna tvillingssjäl, höjer sig ett ogillande skri emot oss, midt ur denna orena verld, för brottslig att förlåta ett irrsteg. Aktrisen föll tillbaka såsom tillintetgjord; hennes ena hand betäckte ögonen och den andra sammandrog sig, såsom af en händelse på Vianis arm. Markisen, skakad af dessa sinnesrörelser, fattade sakta denna förtjusande hand, som villigt öfverläts. Natten var redan mörk i trädgården, och som det ofta händer vid förtroliga aftonsamtal, hade man ej begärt in Jjus. Endast stjernornas malta strålar lekte på fönsterrutorna, hvilka på divanshörnet återkastade ett dunkelt sken, i hvilket aktrisens figur ännu bländande visade sig, såsom ett porträtt af Van Dyck, föråldradt tvenne sekler genom ägarens vårdslöshet. Ute hördes endast det hemlighetsfulla bullret af kärleks-duon, som sjöngs af källorna och träden i sommarnattens lugn. ,Hvad dessa ljud äro bänförande, sade Tadolina ; likna de ej en älskad röst, som gilver sitt hjertas förtroende? Bella! Bella! sade Viani med en ynglings hela ömhet ; rösten, som talar till er om kärlek, kommer ej utifrån — den är här... här, min själs drottning! Han föll tungt på knä framför aktrisen, och hans mun vigade vidröra diamanterna, som tindrade på hennes band. Hvad gör ni, käre markis? sade hon, med uppmuntrande röst: återtag er plats och låtom oss prata såsom goda vänner liksom förr.n Bella! Jag lemnar vänskapen åt er, lemna ni kärleken åt mig! sade Viani med döende röst. Kärleken! utrepade aktrisen; hvilket ord ni uttalatl, I er närvaro känner jag ej något ljulv: re ord.n ,Tyst! tyst!l stde Tadolina, i det hon förde sina läppar till markisens öra. Viani, förskräckt, reste sig hastigt; skymningen tillät