Aftonbladet – 19 november 1849, sida 2

——A icke hans förfärliga blekhet att synas, icke heller hans förtviflade gester, som, då rösten svikit, ännu ständigt tycktes fråga. Stampningar med fötter och ursinniga röster ljödo i vestibulen. Min Gud, min Gud! utropade Tadolina, i det hon föll på knä; hvad föregår derute?... Viani, lås dörren i dubbla lås... försigtigt ... utan buller... tag ur nyckeln... Min Gud, haf medlidande med mig! j Dörren var knappast stängd förrän en förfärlig mängd slag föllo mot den midtför låset, och man hörde en dundrande röst, som ropade: Oppna, madame, öppnaln . Död och förtviflan! utropade Tadolina, i det hon slog sina armar kring Vianis hals och förintad sänkte sitt hufvud mot hans axel. Öppna, madame! ropade rösten utanföre; öppna, eller slår jag in dörren med yxan.n Ve mig! ropade Tadolina och kastade sig, stel som döden, på det inlagda golfvet, med denna hastiga rörelse, som förskräcker hvar och en, hvilken ej, såsom aktrisen, eger talangen att falla väl. Viani mätte förtviflad höjden af ett fönster, som öppnade sig öfver en bassin. I samma ögonblick sprang dörrspegeln i stycken under trenne yxhugg; ett starkt ljus utifrån upplyste hastigt salongen, och Antonini med en fackla i ena handen och en värja i den andra störtade på Viani. Faran återgaf markisen rösten. Isola-Bella! Jag är oskyldig, oskyldig! utropade han, i det han föll på knä. Oskyldig! utropade Antonini, med en förfärlig röst och ett förskräckligt gapskratt; oskyldig! Nåväl! Du skall dö emedan du ljuger En minut, en minut, i himlens namn! ;Cessre! Cesarel ropade Antonini; vaka vid dörren med pistolen i hand. Cesare vaäkar! svarade en dyster röst i vestibulen. Res dig, brottsliga qvinna! Ve öfver diig! Se der hu:u väl hon svimmar! ..... Res dig, säger jag, eller fastspikar jag dig vid golfvet (Forts. följer.)