Aftonbladet – 16 november 1849, sida 2

annlysning. Kännbarare skulle dess fördömelse räffa utvecklaren och försvararen af Copernici lära, len berömde italienaren Galilei (född 1364, död 642), som fullkomnade teleskoperna och först vände lem mot bimlahvalfvet. Han anklagades inför in Ivisitionen i Rom, försmäktade flera år i dess fänselser och undslapp döden endast med att afsvärja len af honom bevisade sanning såsom kättersk viilarelse. Det var emot hans bevis för jordens rörelse omkring sin axel som denna fördömelse riktades. Det var den 23 Juni 1633. Det berättas att sedan han knäböjande måst eftersäga den honom förestafvade afsvärjningsformeln, han efter uppstigandet stamrapat jorden med foten och sagt för sig sjelf: och ikväl rörer hon sig! Han måste tillbringa sin ;friga lefnad i en half fångenskap och ett slags förvisning Astronomien var den första af de på nytt födda naturvetenskaperna, och man känner de omätliga ramsteg den gjort sedan Kepler, som dog 4630, upptäckte lagarna för planeternas rörelser; sedan Newton, som dog 4727, derur utvecklade det allmänna gravitationssystemet för himlakropparne; selan Herschel, fader och son, i våra dagar med sina .eleskoper genomforskat himlarymderna, och Laplace underkastat verldarne kalkulens mått. Den första af astronomien hufvudsakligen bestämda epoken kan man kalla den mathematiska. Den betraktade kropparna blott i deras qvantitativa förhållanden. Hela den mekaniska fysiken är en dotter af denna epok, och hvilken omätlig verksamhet har ej denna haft, ej blott inom vetenskapernas verld, utan på hela den moderna industrien och hela samhällslifvet! — Den andra stora riktningen i naturvetenskaperna, i verksamhet täflande med den förra, representeras af chemien. Om den mathematiska fysiken beräknar kropparnes qvantitativa så efterforskar chemien tillika deras qvalitativa förhållanlen eiler beståndsdelar. Hvilka stora namn har ej denna vetenskap att framvisa, hvilken häfdeforskare kan undgå att ihågkomma och beundra sådana män som Stahl, Lavoisier, Davy, Berzelius! — Den sista och högsta tendensen inom naturvetenskaperna sunna vi kalla den biologiska, emedan den är läran om organismen och lifvet, — ej en enda vetenskap, utan en sammanfattning af vetenskaper, med namn sådana som Buffon och Jinne i spetsen, och sedan utvecklad af så många stora läkare och naturforskare. Tillsammans hafva naturvetenskaperna gjort och ortfara dagligen att göra en af de största historiska revolutioner, ej blott inom den intellektuella, utan ifven inom den sociala verlden. Man kan säga, att senom det dagligen växande välde öfver naturens krafter, som de gifvit menniskan, hela det rent menskliga samhällslifvet blifvit omskapadt. Då vi nu öfvergå till filosofen, må till en början anmärkas, att flera af den moderna filosofiens heroer varit stora mathematici. Så Descartes eler Carestus (född 13596 i Touraine i Frankrike, död 4650 I Stockholm), som kan anses för den moderna filosofiens stiftare. Han skilde först bestämdt den andeliga och kroppsliga verlden åt, och har derigenom gjort uppslaget till de båda riktningar som genomgå den moderna filosofien, nemligen den idealistiska och den materialistiska. — Leibnitz, den store idealisten (död 4746), var på en gäng häfdeforskare. urist, filosof och en så utmärkt mathematicus, att han delat äran deri med Newton. — Baco i Engand (död 4626), med ett allt omfattande snille, för hvilket mathematikens studium likväl var främmande, har deremot förenat filosofien med näåturvetenskaperna, genom den riktning på erfarenheten, hvilken han i allmänhet gaf vetenskaperna.