Aftonbladet – 16 november 1849, sida 2

held samhallels ratt och Dasia, alven at acn Verldsliga makten ej ur protestantismens synpunkt behöfde vara en usurpation, som det svårligen kunde undgå att vara inom katholicismen. Man behöfde i de protestantiska staterna ej dubbelspelet af en politisk protestantism och en derjemte påstådd orthodox katholicism. Man hade rent spel. Det var ingen princip som hindrade, att ej kyrkliga angelägenheter såsom da verldsliga kunde af samhället ordnas. Staten hade växt med kyrkans befrielse; båda kunde införlifva sig med hvarandra; båda sökte och funno ett gemensamt berättigande i Guds ord, och beropade sig derpå. Visserligen har den verldsliga maktens anspråk, att beherrska kyrkan, inom protestantuismen stundom gått ända till tyranni. Man vet, att den tyranniske Henrik VIII i England, då han förklarade sig för kyrkans chef, med detsamma lät åt sig uppdraga makten att bestämma hvad hans undersåtare skulle tro eller icke. Man vet, att han med lika grymhet förföljde katholiker, som ej ville erkänna hans supremat, och protestanter, som ej ville erkänna hans katholicism. Den Anglikanska kyrkan blef efter honom äfven företrädesvis en politiskt-rojalistisk kyrka. Men också ser man denna öfverdrift framkalla en annan, som genom presbyteÄfven i Tyskland ser man stundom undersåtarne med våld tvingas att bekänna regentens lära, äfven om skilnaden mellan hans och deras ej var större än emellan reformert och Luthersk bekännelse. Men i allmänhet hafva protestantiska furstar afhållit sig från all tvingande bestämmelse i fråga om dogmernas fastställande; i allmänhet äfven från alla despotiska förfoganden i fråga om kyrkoförfattningen. Men kyrkans liksom staters chefer ha de icke dess mindre varit, och utöfvat alla rättigheter såsom sådana, — i Sverige mer än på något annat ställe, med afseende på folkets röst. Den häftigaste konung, som sutit på Sveriges thron, Carl IX, var oense med sitt presterskap både i fråga om lära och kyrkoförfattning (han närmade sig i båda afseenden till den reformerta kyrkan). Han vexlade theologiska stridskrifter med sin erkebiskop. Men han förföljde ej, och slutade med att gifva efter. Vi ha sett, huru universiteterna under Medeltiden uppväxt såsom ett slags fria litterära korporationer. Ehuru af påfvar, kejsare och konungar privilegierade, bibehöllo de en stor frihet eller rättare ett stort sjelfsvåld inom sig, emedan de voro placerade liksom på gränsorna af den andeliga och verlidsliga makten, som begge sökte tillegna sig dem. Vi ha sett, huru nära det lyckades kyrkan att införlifva dem med sig, och huru icke dess mindre reformationen till en stor del från dem utgick. En gång stadgad, gjorde reformationen på dem andra och nya fordringar. De skulle ej mer vara stater i siaten. De skulle tjena det gemensam a samhället. På theologien lades visserligen ännu högsta vigten. Det var i den stridande protestantiska kyrkans dagar. Dogmerra voro en allmän angelägenhet. Theologer suto i furstarnes råd. All lärdom skulle förnämligast försvara religionens sak. Men staten fordrade för sin tjenst ej blott andelig, utan äfven verldslig lördom, och efter reformationen ställes denna fordran allmänneligen till universiteterna och läroverken. Vårt eget läroverk kan derpå tjena till exempel. De sista föreläsningarne äro endast fragmenter, och den 19:de har, enligt en not af utgifvaren, aldrig blifvit hållen, utan finnes blott Iskrifven med blyarts, för att förmodligen såsom en P. M., begagnas vid sjelfva katederföredraget. Desto mera torde det intressera läsaren att taga del af detta, som således i allo förtjenar kallas ett opus posthumum. Denna föreläsning intar endast tvenne blad i boken. Trenne voro de bildnirgens makter, — säger Geijer i detta sitt slutord — som vi sist företagit oss att betrakta: de moderna litteraturerna, den moderna naturvetenskapen, den moderna filosofien. Det första af dessa ämnen ha vi redan i korthet behandlat. Tiden tillåter ej dess fullföljande. Jag går till de båda öfriga, och måste, då jag nu närmar mig till den moderna naturvetenskapen, börja med att erkänna, att jag genom egna studier föga känner mig berättigad till ett omdöme inom detta fält. Men såsom häfdeforskare har jag ej kunnat undga att betrakta den moderna naturvetenskapen i dess historiska verkningar, att i detta afseende gifva akt på dess epoker och, så godt jag kunnat, för dem söka göra mig reda. Och det är endast ur denna synpunkt som jag om dem vågar att tala. Ur samma synpunkt har jag talat om pocsiens utveckling hos de moderna nationerna, nemligen ursynpunkten af deras historiska karakteristik, ehuru jag lika litet är någon estheticus som någon naturforskare, och, om jag finge välja, långt heldre vore det sednare än det förra. Ty esthetiken i sig sjelf intresserar mig föga. Jag njuter och förtjusas hellre af det sköna, än jag deröfver resonerar, och tror uppriktigt, att utan eget troget betraktande af stora mästares verk, hvilka äro den rikaste bildningskälla, allmänna betraktelser på detta fält mera förvirra än upplysa. — Efter detta korta förord gå vi till vårt ämne. En ny synvidd i alla afseenden upprullar sig med ens för oss vid den nyare historiens början. Menniskan kastar på en gång en ny blick inom sig sjelf, öfver jorden och in i himmelen. Det första skedde genom reformationen, det andra genom upptäckten af Indierna och den nya verlden, det sista genom det Copernicanska verldssystemet. Gemensamt tagna, utgöra de en total omvändning af hela den menskliga verldsåskådningen, hvars följder ännu på långt när ej äro fullgångna. Reformationen ha vi sökt karakterisera. Om nya verldens upptäckt ha vi talat. Det återstår att anmärka, att denna upptäckt ej blott vidgade blicken öfver jordens yta, utan äfven ledde till första kunskapen om hennes figur såsom himlakropp. Den första verldsomsegling genom portugisaren Magelhaens i spansk tjenst (1519—1322) lärde, att jorden är rund. Man hade ej funnit denna lära i skriften, och kyrkan hade ej ringaste aning derom. Ett påfligt utslag delte år 41493 de nya upptäckterna emellan portugisare och spanioner så, alt allt hvad som var beläget vester om en imaginerad linea, dragen från norr till söder 400 mil bortom Azoriska öarne, skulle tillböra spaniorerna, hvad som låg öster om samma linea portugisarne. Den okunnighet, som här genom ett penndrag delade en verld, anade ej möjligheten äfven af en vestlig väg till Ostindien, och i följd af Magelhaens resa togos Philipperna och Moluckerna af spanionerna i besittning, ehuru de voro ostindiska öar och således enligt den påfliga demarkationslinien skulle höra till det portugisiska området. Men detta geografiska kätteri var ej det enda, som besvärade den gamla kyrkan. Ett ännu större astronomiskt stormade snart in på henne. I äårtusenden hade menniskan ansett jorden såsom medelpunkten i verldssystemet. Copernic-s (från Thorn i Preussen, född 1473, död 41543) uppstod och bevisade, att ej jorden, utan solen vore värt verldssystems medelpunkt, omkring hvilken jorden med de öfriga planeterna sig hvälfde. Det var en helt och hället omvänd verldsåskådning, som haft det vigtigaste inflytande på hela den menskliga bildningen, och som sedan fått en omätlig utsträckning, då vi i fixstjernorna se lika många solar, med sannolikt omkring dem hvälfvande andra verldssystemer. — Det odödliga arhata hvar; FCANnarnionc fäöret utvorkrianer, puritaner och independenter i England kull-! kastade både thronen och den biskopliga kyrkan.!