Aftonbladet – 16 november 1849, sida 2

0 NN skrifvare. . Litteratur. Er. Gust. Geijers sandade Skrifter; förra afdelningen, 1:a bandet; hos Norstedt Söner 1849, 349 sid. stor 8:0, å 2 rdr 8 sk. bko. (Slut från gårdagsbl.) Om Luther, hvilken i mer än ett fall synes hafva varit Geijers älsklingskarakter, göras i 13:de och 14:de föreläsningarne några anmärkningar af särdeles tänkvärdt slag: Hvarföre Luthers anfall derpå (på aflatskrämeriet), visserligen det djerfyvaste som hittills skett, men i hufvudsaken ej innehållande annat än hvad inom katholska kyrkan ofta blifvit yttradt, kunde blifva uppslaget till reformationen, dertill medverkande tvänne orsaker: först tiden, sedermera mannen. Den förras beskaffenhet i afseende på de kyrkliga missbruken kan bäst förklaras liknelsevis. Så gör en enda droppa, då måttet är fullt, att det öfverflödar; så gör en liten gnista en stor eld, der brännbara ämnen i öfverflöd äro samlade. Så förhöll det sig med denna tid i afseende på de religiösa missbruken. Det var religionens inre väsende, som emot dem bröt fram och gjorde sig luft. — Betraktom nu mannen. En allt för stor häftighet har blifvit anmärkt såsom Luthers stora fel, och denna har, såsom hans fiender förebrått honom och hans försvarare till en del måst medgifva, förledt honom till många inkonseqvenser. Det är både sannt och osannt. Luther var ej på en gång färdig. Han har mognal under den strid, som han tände. Det är som en bronsstaty, gjuten i eld. Man märker hos honom flera stationer, i hvilka han är sig mer och mindre olik. Redan deraf hans förmenta inkonseqvenser, för att ej räkna dem, hvartill hans oförnekliga häftighet mången gång för ögonblicket förledde honom. OÖfverser man hela mannen och hans bana, så är deri en förundransvärd konseqvens af ett eget, storartadt slag. Han drifves — ofta som det synes, emot sin vetskap och vilja — ovilkorligt och i följd af sin natur tillbaka allt mer på sig sjelf, och framstår slutligen såsom sig sjelf, den store troshjelten, som allt klarare omfattar religionens inre väsende och dervid förblifver, utan 2att låta några yttre bevekelsegrunder sig derifrån rubba. Det är en stor, men ej på en gång sig uivecklande, inn-rlig öfvertr gelses seger. Så begynner han att disputera om aflatet. 8c. åc. 8Cc. Vi lemnade sist Luther på resan till riksdagen i Worms 1521. — Han gick den samma väg, sor. Johan Huss mer än 400 år före honom hade gått; men utgången skulle blifva en annan. Så förändrade voro redan tiderna. Huss och hans lärjunge Hieronymus från Prag måste för sin djerfhet plikta på bålet. Luther gick oskadd ur den eld, som blott förtärde hans skrifter. Luther var ej med ens den han blef. Det var det motstånd han mötte, det var isynnerhet beskaffenheten af detta motstånd, som dref honom framåt. Han anmärker det sjelf i en af sina skrifter. För två år sedan, säger han i en skrift år 4549 (de captivitate Babylonica). skref jag emot aflatet — han menar sina berömda theser år 143547, som vi sist omtalade, och ifrån hvilka man räknar reformationens egentliga begynnelse. Jag ångrar denna skrift, säger han, jag angrep der blott aflatets missbruk. Det sätt, hvarpå man försvarat det, har lärt mig att aflatet är ett bedrägeri. Jag angrep det menskligt felaktiga i påfvemakten. Roms lärare och legater ha så svarat mig, att jag blifvit upplyst derom att påfvedömet är kyrkans Babyloniska fångenskap. — Vi berättade sist, huru han slutligen i en egen skrifvelse vände sig till påfven Leo om nödvändigheten af kyrkans reformation och sitt hopp att påfven sjelf ville dertill medverka. Märkligt är att se, hvilka begrepp de hade om hvarandra. Leo X var en helt och hållet politisk påfve, klassiskt bildad, praktälskande, tolerant i religionssaker, cå det ej gällde hans makt. Den der brodren Martin,, skall han hafva sagt om Luther, då denne först gjorde sig bekant, vär ett godt hufvud; hans häftighet lägger sig väln. Att det kunde vara något allvar i denna häftighet, de. kunde ej Leo begripa. Han var också färdig att genast bannlysa honom, då det blef allvar af. Den trohjertade Luther trodde påfven om allt godt, men att han ej fick följa sitt hjertas böjelse. Ack om du vore blott en pastor på landet, skrifver han till honom. du vore värd att vara påfve i bättre tidern. Den påfliga bullan anlände, som förkunnade hans bannlysning, i fall han ej återkallade, och befallte att hans skrifter skulle brännas. Det var då som han den 10 December 41520 offentligen uppbrände den påfliga bullan och i samma eld slungade de påfliga Dekretalerna — så kallade man nemligen samlingen af de påfliga förordningarne, på hvilka den Romerska kyrkorätten hvilade, men i hvilken med 9:de århundradet en stor förfalskning skedde, hvars afsigt var att genom en mängd falska dekretaler bestyrka, att påfliga makten varit erkänd sedan kyrkans äldsta tider. Äfven dessa falska dekretaler, hopspunna man vet ej af hvilken hand, blefvo på (80d tro antagna och i kyrkan gällande. De med reformationen upplifvade historiska studierna ha först upptäckt det numera erkända bedrägeriet. — Dermed hade Lulher genom det djerfvaste steg på en gång brutit med de romerska både theologerna och juristerna, och stod mera ensam än någonsin. Icke dess mindre tyckade han ej ett ögonblick att infinna sig vid riksdagen i Worms ehuru hans egen landsherre kurfursten Fredrik den vise af Saven derifrån afrådde honom, och alla om