Aftonbladet – 15 november 1849, sida 3

IG UCL UPFRUIve FFIetalvfe MIMVE UJÄRS SUI MRT landen lärer ingen kunna neka de arma tornväktarne en förtjent beundran; jag för min del är åtminstone böjd att anse dem för några af Sveriges allramodigaste män. För uppbyggandet af den nya kyrkan hafva redan rikets ständer lemnat ettlån af, som jag tror, en 20—30.000 rdr, hvarjemte stadsoch landtförsamlingen ifrigt anstränger sig för att, om möjligt, fyll: den ytterligare erforderliga summan. Dock vill det synas som om ett ökadt biträde af staten torde erfordras för fullbordandet af detta vackra byggnadsarbete, hvilket redan och endast för anläggandet af grundmurarne medtagit en köstnad af nära 30,000 rdr bko. Denna betydliga utgift är dock väsendtligen föraredd af den ringa tillgång på säker grund, som stadens och dess närmaste omgifnings sumpiga beskaffenhet har att erbjuda. Vid närvarande arbete har man sålunda varit nödsakad att för en större del anlägga grundmurarne 142 å13 alnar djupa, för att vinna betryggande bergsbotten; men äfven måste det medgifvas, att detta arbete, som verkställts under ledning af konduktören och länsbyggmästaren Hellenius, är att betrakta som ett af de skönaste och betydligaste grundläggningsföretag, som på de sednare decennier blifvit utfördt inom Sveriges provinser, och som denne, i sin omfattande och svåra konst särdeles skicklige man äfven är rik på uppfinning af sådana mekaniska hjelpmedel, som betydligen underlätta dylika arbeten och besparar manskraften, torde han utan tvifvel ega anspråk på att ej allenast offentligen omtalas, utan äfven att vinna ett vidsträcktare erkännande af sina förtjenster, än denna landsorts alltför ringa konstbegrepp är istånd att erbjuda. Men liksom nuvarande regeringen från och med innevarande år högst väsendtligt stegrat fordringarne för dem som framdeles ämna att offra sig för modern till alla konster, den sköna och intressanta — men svåra och i det oändliga omfattande byggnadskonsten, så torde äfven den tid snart nog randas, då landets befolkning allmännare lärer sig inse, det arkitekturen i verkligheten är en konst, en vetenskap, som ej tål att förblandas med murareeller timmermansyrket, men som bredvid den medfödda talangen kiäfver en ytterst omfattande! skatt af mathematiska, artistiska, praktiska och mekaniska insigter, dem det, strängt teget, erfordras en menniskoålder för att tillfyllestgörande inhemta, Så mycket angelägnare torde erkännandet af denna höga konsts sanna värde och svårighet vara för ej allenast söndagsbladsskrifsare, utan äfven för hvarje annan kritikus och betraktare, som arkitekten ej, ij likhet med målaren, bildhuggaren och mången annan konstnär, i allmänhet ser sina arbeten inskränkt ill betraktande inom hus och af färre antal åskålare, men deremot som oftast uppställer dem under bar himmel, tillgängligt för alla förbigåendes ögon, samt sällan eger tillfälle att ådagalägga eller offentiggöra de byggherrens infall. nycker eller rent ekonomiska planer, som stundom tvingat arkitekten att, för att ej gå misste om sitt uppehälle i vårt på konstnärsunderstöd mindre vällottade land, vidtaga anordningar, som ej precist stämma öfverens med de strängare artistiska fordringarne. Mången konstnär torde kunna påpekas, som för ganska måttliga målningar, musikkompositioner, dramatiska framställningar eller andra produktioner skördat understödjande och uppmuntrande bifall af publik och tidningar, ja till och med vunnit ganska lönande anställningar eller belönibgar af staten; men hvad erfordras väl för musikidkaren, målaren eller den dramatiska artisten för att lyckas, mot de naturgåfvor och vidsträckta kunskapsförråd som kräfvas afen i allo förtjenstfull arkitekt. Må man noga öfverväga detta, och ju mera man tänker öfver ämnet, dess mera vördnad måste byggnadskonsten tillvinna sig; ty här framträder för oss en konst, så vigtig, så omfattande och tillika så skön, att den på en gång erfordrar ej allenast djupa praktiska och theoretiska kunskaper, utan äfven ett sinne för det sköna, det varaktiga och ändamålsenliga, som tillika måste förenas med ren artistisk bildning. Men när våra arkitekter någon gång, och stundom med skäl, varit föremål för klander, så måste det å andra sidan frågas: hvad bar hittills blifvit gjordt för att uppmuntra eller understödja dem, eller har staten på denna konstgren vågat någon betydligare uppoffring? Nej! Hufvudsakligast genom trägen möda, genom att från början sträfva framåt med murslefven i hand, hbafval lera af våra dugligaste arkitekter stretat upp tillen bättre bergning, för hvilken de sålunda haft sig sjelfva att tacka. Och när stundom försports ett visst missnöje med landets fattigdom på smakfullare eller skönare byggnadsverk, så bör det ej glömmas, utt arkitekten ej utan byggherrar kan göra sig bemärkt, hvarjemte han ej sällan för de få arbeten han utfört sett sig bemött af orättvist eller okunnigt belömande. Men när nu byggnadskonsten, eller förl tt förtjena benämningen konst, kräfver så många tunskaper och insigter, så mycken praktisk dugligret, så förefaller det nära nog gåtlikt, att den eller le som användt omkring en hel vanlig menniskoåller för helt andra studier, kan tillvinna sig ett vidträcktare anseende just som arkitekt; och likväll: ycks hr professor Brunius i Lund på flera håll hafva lt röfrat ett dylikt anseende. Här i provinsen är man ls ill och med böjd att ställa honom i jemnbredd med l! n Schinkel, en Stiler eller hvarje annan af nuti-lf jens eller forniidens utmärktaste arkitekter, och lik-l4 väl torde denne för öfrigt grundligt bildade och kunkapsrike man, i egenskap af arkitekt, knappast förjena omnämnas annorlunda än såsom en ej oäfven)! ilettant. Det är emellertid en egenhet hos dilet-l! antismen, att den i allmänhet framträder med vida l! törre suffisance och diktatorisk myndighet, än den l! rundliga kunskapen. I såväl den dundrande inled-l ingen till, somi sjelfva kostnadsförslaget öfver nämnl! le kyrkobyggnad tycks nemligen professorn hafva l! nbringat alla de grundskott och missräkningar, som! lilettan:ismen haft att erbjuda, för att på en gång! nför mindre kunniges ögon kullkasta alla föregående: örslager och tillika gifva tillkänna — att Sveriges : ch Nordens enda arkitekt är ingen annan än pro-! essorn i Lund; men om äfven de aktningsvärda ! ermlänningarne nu i all beskedlighet och tills vi-l! j i 1 1 I f f S f g 1 are taga för afgjordt att verkligen så är, ty här om ännorstädes tar det stundom skruf att ideligen ipphöja sig sjelf på andras bekostnad, så torde det j behöfvas särdeles omfattande arkitektonisk insigt, ör att i nämnde förslag och ritning påpeka åtskiliga rätt bastanta bockar. Mer ehuru en mängd nissräkningar redan yppats, har likväl den orthooxa beundran för rikets stora arkitekt ännu ej väendtligen aftagit — detta torde först fullständigen omma att inträffa, så vida byggnaden uppföres i ull öfverensstämmelse med projektet; ty i så fall irer ett så starkt mörker komma att dominera en etydlig del af kyrkans vestra hvalf och skepp, att uskronor torde erfordras till och med på ljusa somnardagen. På samma gång professorn ifrar för en en byzantinsk eller en göthisk byggnadsstil, harl! essutom vid ifrågavarande projekt begge dessa byggadsordningar blifvit så om hvarandra sammanblan-r ade, att arbetet rätteligen torde benämnas ettls mixtum compositum. Här äro nemligen chor och 8 ornbyggnader stödjade af halfgöthiska contreforts,2 :en mellanpartiet deremot försedt med byzantinskaS ler snarare grekiska pilastrar, hvarjemte fönsterna lh å kyrkans sidor ej äro stort mera än hälften sålr Lora som chorfönsterna, äfvensom det för belysnin-en af mellanskepphvalfvet helt och hållet saknas de usöppningar, som i göthiska kyrkobyggnader vanli s