Aftonbladet – 14 november 1849, sida 2

Grefve de Mersanes,, sade hon, fattande len unge mannens hand, allt det ni nu berätat mig är sicilianarens verk. Men i himlens namn, grefve Anatole, ingen hämd, ingen skanlal. Betänk att nu tillhör ert uppförande icke mer er sjelf ensam. . Bind eller lös mina händer, madame, jag lyder ! I samma ögonblick betäcktes den unga qvinnans ansigte med en hastig blekhet, och de Mersanes kände på sin mun den skönaste och hvitaste hand. Hortensia höjde sig på tåspetsen och tecknade åt sin följeslagare att följa henne till de öfre rummen. Anatole gjorde så och uppsteg för trappan i det han rättade sina steg efter grefvinnans; emedlertid återljöd deras andedrägt, oaktadt deras försigtighetsmått, i villans marmorvestibul. Anländ till första våningens galleri, sade Hortensia i Anatoles öra: . Jag bedrog mig ej; men jag väntade honom ej så snart.n De Mersanes antydde med en frågande pantomime grefve Fabiano. Ett tecken med hufvudet svarade ja. Anatole korslade armarne öfver bröstet och höjde dem öfver pannan nästan på samma gång. Den unga qvinnan visade på en jalusi i den dunkla salen. Begge intogo sin ställning. Denna stumma scen midt i natten gaf en obeskriflig tjusning åt Anatoles bjerta. Den grundlade från denna tid en ljuf förtrolighet som ingenting mer kunde bryta och som lä! hoppas allt af framtiden. Det var verkligen den sivilianska grefven. Man igenkände honom lätt i skuggan på denna stolta, djerfva gång, som endast tillhör honom. Han undersökte husets framsida, såsom en general, der der nattetid stuaerar en fästning, för ett anfall dagen derpå. Ingen enda af hans åtbör der förrådde den minsta sinnesrörelse, der minsta fruktan; understundom gick han tank full af och an på terrassen, som om han vari husets egare, och som om sömnlösheten unde en bet sommarnatt jagat honom ur sin alkov Derpå såg man honom darra, såsom förföljd a