Aftonbladet – 14 november 1849, sida 1

Man tillfredsställer sin ondska med små skandalhistorier om de gamla ministrarnes afgång och de nyas tillträde. Thiers blef i första ögonblicket så öfverraskad, att han reste till Lille. Berryer skall hafva sagt: Jag vill begagna min permission och resa till landet. Dupin som hittat på uttrycket förmaksministeren, skall dock kort derefter (den 2 Nov.) varit nedlåtande nog att bevista presidentens soir, hvarest man i öfrigt saknade nästan alla medlemmar af majoriteten. Ett förslag att sätta I presidenten i anklagelsetillstånd, har naturligtvis under närvarande omständigheter blifvit förkastadt. Venstra sidan är med få undantag fullkomligt indifferent mot det nya kabinettei; den begriper för väl, att man inom Elyste icke har någon all:arsam mening med republiken och kan endast förmås till koncessioner i det fall, jatt det nya kabinettet utfärdar en allmän amnesti, hvilket dock är högst osannolikt. Bland arbetarne skall budskapet hafva gjort ett gynnsamt intryck. Bland folket är emedlertid tron allmän på en tillämnad statskupp, en appell af L. Bonaparte från nationalförsamlingen till folket, 0. s. v. Finansverlden har icke rätt orienterat sig i alseende på ministerrevolutionens betydelse. Märkvärdigt är, att den nye finansministern, den judiske bankiren Achille Fould, alltid stått i en viss antagoni med huset Rothschild, ehuru en slags förlikning nu redan blifvit inledd. Corps diplomatique skall hafva väl upptagit L. Bonapartes förfarande, såsom första steget till en stark regering. Atminstone var den ganska talrikt representerad vid den sednaste soiren i Elysee, och isynnerhet Lord Normanby visade republikens president mycken uppmärksamhet. F. d. konungen af Westfalen, Jeröme Bonaparte, invalidernas guvernör, tyckte mycket om budskapet, såsom erinrande om kejsaredömets tid. Han har derföre försonat sig med sin brorson, och bivistade äfven hans sednaste soir i Elysee National. Hans son, Napoleon Bonaparte deremot, som på sista tiden helt och hållet slagit sig på Bergets sida, bar förklarat att han först vill vänta, för att s om handlingarne motsvara orden., Angående den förra ministerens afskedande berättas följande: Den 31 Okt. kl. 10 f. m. församlade sig alla ministrnrne, med undantag af Odilon Barrot, hvilken af sjukdom qvarhålles på sitt landtgods vid Bougival. Man talade först om den politiska ställningen och nödvändigheten att få en efterträdare efter Falloux. Presidenten Bonaparte tillkännagaf i sammanhang dermed, utan alla omsvep, att han beslutat göra en kabinettsförändring, och bad derföre ministrarne inlemna sina afskedsanrökningar. Deras förvåning var icke liten vid denna oväntade underrättelse. Först tog Passy till ordet och förklarade, att ehuru han erkände presidentens rätt, så voro dock ministrarne icke i den ställning, att de kunde begära sitt afsked, emedan de hade nationalförsamlingens majoritet för sig. För öfrigt var konseljpresidenten Odilon Barrot frånvarande, och man kunde icke utan honom fatta beslut i saken. Louis Bonaparte svarade, att han redan underrättat O. Barrot genom en af de nya ministrarne (hans broder Ferdinand Barrot), men tillstod dock att han ännu icke inhemtat hans svar. Ian bäntydde i öfrigt derpå, att kabinettet icke kunnat bevara sin sjelfständighet i förhållande till majoriteten, anspelade på debatterna i romerska frågan och den session i den s. k. statsrådsklubben, der man erbjudit Mol en portfölj. Äfven beklagade han sig öfver den långsamhet, hvarmed ministrarne företagit de af honom önskade förändringar inom förvaltningspersonalen och diplomatien och slöt af allt detta, attingen tillräcklig endrägt fanns mellan honom, såsom den verkställande maktens chef, och hans ministrar. Ministrarne förklarade härpå, att presidenten visserligen ägde rätt att efter behag välja sina ministrar, men att de dock icke kunde begära afsked, då de troget uppfyllt sina pligter och ägde lagstiftande församling:s förtroende. Louis Napoleon lät dem då förstå, att de icke längre ägde hans förtroende, samt att han ämnade utnämna andra ministrar. Ministrarne aqägsnade sig då, under löfte att besörja de löpande ärenderna till dess att det nya kabinettet blifvit bildadt. För de flesta ibland dem var det plötsliga