Aftonbladet – 14 november 1849, sida 1

Stanislasn, sade hon, ,har du omsorgsfull stängt alla portar ? Ja, fru grefvinna. Alla fönstren i de undra salarne? Ja, fru grefvinna., Det är bra; drag dig undan och somna ej Ursäkta mig, herr grefve, sade den unga da: men, om jag går från en sak till en annan. Hon suekade, stödde hufvudet emot handen armbågen mot divansdynan och sade: Herr grefve, min historia är sorglig, en historia, sådan mitt lands stjernor ej skola återse. Ni vet, att Warschau föll under en mycket förskräcklig, mycket blodig natt. Vårt hus var i Praga på gatan S:t Andreas. Jag var, tillika med andra ädla qvinnor, i de polska batterierna, då denna förstad blef tagen. Det var der som jag hade olyckan att förlora min man. Han förde kommandot vid Weichseln; han omkom såsom så många andra ädla män och jag hade ej den trösten att öppna bonom en graf! Det behöfves ej många ord för att berätta stora smärtor. Jag inträdde hos mig med förtviflan i själen. En förfärlig natt hvilade öfver vår? qvarter; ett förskräckligare mörker finnes ej; vänner och fiender betäckte gatorna; mitt hus hade blifvit plundradt, mina domestiker hade försvunnit, undantagandes en enda, som åtföljde mig. Jag sprang till kammaren, der jag lemnat mitt stackars barn — mitt enda barn — knappt fyra år gammalt; sängen var ännu varm, men — milt barn var ej mer der! Det ord finnes ej hvarmed jag skulle kunna uttrycka min förtviflan såsom enka och mor. Jag skyndade genom alla rummen, jag sökte i alla vrår — Mitt stackars barn var förloradt — för loradt ! En ström af tårar sköljde den unga avinnans ansigte. Anatole de Mersanes lutade hufvudet i sina händer och gret. Herr grefver, fortfor Hortensia, i det hon sjorde starkt våld på sig sjelf, jag vill vörda ;r ädla smärta, som också är min. Jag skall ;j ingå i detaljer, som skulle krossa er själ och ej ålergifva mig min dotter. Det .