Aftonbladet – 14 november 1849, sida 1

Itillräckligt att veta, att alla mina efterspaningar voro förgälves. Jag utströdde guld under fjorton dagar och fjorton nätter — min engel återsåg ej sin mor. Långt efter dessa förfärliga händelser, uppstod jag en dag såsom ur en lång sömn: man sade mig att jag var i Berlin. En lång yra hade beröfvat mig förnuftet. Då proskriptionsdomen föll på vår familj, bortförde wmig en betjent och en slägting till min man, döende i en postvagn och vi lemnade polska området. Jag är till min blygsel tvungen att tillstå, det jag efter mina olyckor trodde mig ingenting ha att frukta. Nå väl! Då jag hörde att jag förlorat förståndet, då jag ännu i min bjerna kände fröet till ett obotligt vansinne befästa sig, isade en okänd fasa mitt blod, och jag kunde ej uthärda den förfärliga framtid af lefvande död, som väntade mig i någon jordisk afgrund, bland andra förfärliga, våldsamma, förtviflade, eländiga varelser, sådane som jag. Gud är mitt vittne att det ej var döden som förskräckte mig. Ofta följue jag loppet af en tanke, såsom för att försöka mitt förnuft; jag ville förvissa mig om min hjernas tillstånd, såsom man med foten pröfvar plankan, som leder öfver en afgrund, innan man vågar sig på den. Mina första tankar förenades med hvarandra råed temlig klarhet; derpå, i mån som jag fortsatte denna undersökning med mig sjelf, kände jag ikasom ett tjockt och brännande töcken uppstiga i min panna; gnistor hvirflade framför nina ögon; ett svartblått sken betäckte he!a skapelsen såsom med ett sorgilor. Brännheta årar öfverhöljde mitt ansigte och jag såg mig jelf gapskratta, då jag gick förbi de stora spegarne. Jag följde med ögat ett lik, som rulade under Praga-bron, en eldvolkan bortförde nig i en stad så mörk, så öde, som Nivtve i less sista natt, och jag hörde skriken vält tackars barn, som bortifördes till si sand röfvare. Då jag vaknade ur irliga dröm, befann jag mn er jag i lugn börjat und nuft; och oordningen