Aftonbladet – 14 november 1849, sida 1

jag är lycklig om jag får stämma min rös efter er. Olyckan medför detta goda, herr grefve att den gifver erfarenhet och lär oss att vars uppmärksamma på oss sjelfve före ålderdomen Lyckan gör oss oförvägna. Olyckan föder re ilexioner. Jag hoppas då ej bedraga mig, mir herre, om jag anser er såsom en man, värdig aktning ech förtroende. .. Grefvinnan afbröt. Grefven nedslog ögonen och iakttog tystnad. Det är bran, fortfor grevinnan, mina ord ha kos er ej framkallat något af dessa larmande uttryck som tala om uppoffring, men som betyda egoism. Jag har läst ert bref, det talar bjertats och sanningens språk; jag har i detta bref ej velat se hvad man kallar en kärleksörklaring; jag betraktar det endast såsom utrjutelsen af en själ, som söker en syster att förtro sig åt Hadame, jag antager alla vilkor Nir vill iog återgällda förtroende med föres jog ville så länge som möjligt upproerue: skjuta virt möte; men en händelse inträffade förra ustten, som förmått mig att genast kalla er. Ni påminner er, herr grefve, balen på Cambrian?, Anstole höjde ögonen och hopknäppte konvulsiviskt händerna. Grefvinnon fortfor: min herre, märkte ni hos förändring och en rörelse, som run Dina tårar ?? Ja, Madent Sökte vi ej :sa hvarför en så häftig smärta ufverväldi midt ibland så mycken dårmm le intet: jag tillstår endast att er erede ct; ännu mer, än hela er kuig Ob Jag Gi f En betien!