Aftonbladet – 12 november 1849, sida 1

Den Ungerska frågan och reaktionen ). De reaktionära bladens förfalskning af den ungerska revolutionens historia. Art. VI. Annu återstår att utreda många dunkla och mystiska ställen uti Oktober-revolutionens historia. Isynnerhet förefaller det sätt, hvarpå de kejserliga slutligen blefvo mästare öfver Wien, ganska gåtlikt. Så mycket är dock af dagens krönika omisskänneligt, att med vapenmakt, rätt och slätt, skedde det icke. Underhandlingar hade redan långt förut ägt rum mellan den kejserliga härens generalissimus, furst Windisch-Grätz, och Wiens kommunalråd. En reaktionär klubb hade bildat sig och arbetade af alla krafter att uppskrämma borgerskapet för följderna afett fortsatt försvar, i händelse Wienarne blefvo besegrade, eller farorna af proletärväldets anarki, i händelse de gingo segrande ur striden. Windisch-Grätz, hvilken såsom kapitulationsvilkor fordrat, bland annat, mobilgardets och den akademiska legionens afväpning, erhöll till svar, af en till hans läger ankommen deputation från stadens korporationer: att borgerskapet var urståndsatt att verkställa denna afväpning, men ville frivilligt öfverlemna staden i hans händer, och önskade att han måtte intåga och sjelf företaga afväpningen. Detta skedde före bombarderingen. Windisch-Grätz svarade, att han icke ämnade inlåta sig i någon gatstrid. Emellertid smögo reaktionsklubbens agenter omkring i staden och uppklistrade prokiamationer af Windisch Grätz, hvaruti staden förklarades i belägringstillstånd; dessa nedrefvos ögonblickligen med yttersta förbittring. Uti staden funnos öfver 200,000 beväpnade män, samt öfverflöd på ammunition och proviant; hade fullkomlig enighet och brinnande frihetsnit lifvat en så talrik besättning uti en stad, der hvarje gata var försvarad af en mängd barrikader, så skulle sannolikt de kejserligas stormning misslyckats. Men förhållandet visade sig här helt annorlunda. Striderna i förstäderna, från och med den 28 till den 31, voro visserligen fruktansvärda; hvarje fotsbredd mark måste af de belägrande köpas med stor manspillan; uti Jägerzeil, t. ex., som var öfverströdd med barrikader, kurde ingen enda sådan eröfras, förr än husens väggar blifvit genombrutne och militären på detta sätt banat sig väg att anfalla barrikadernas försvarare i ryggen; men på alla dessa punkter var det mobilgardets och akademiska legionens hjeltemod, som gjorde den minsta vunna fördel så dyrköpt för de kejserliga. Huru annorlunda visade sig deremot de afgörande fäktningarne den 31, då den egentliga staden stormades? Kanonaden hade varat hela dagen, då om aftonen helt plötsligt eld utbröt på flera ställen i staden; äfven det kejserliga palatset stod i lågor; nationalgardet skyndade öfverallt att släcka elden; vallarne blottades på försvarare; nio kompanier nationalgarde kastade sig in i palatset och höllo det besatt äfven sedan elden blifvit släckt. Men under denna förvirring skedde en allmän stormning mot staden; samma tid som elden utbröt sprängdes Burghor af de belägrande, och Kroaterna framstörtade, på en gifven signal, till allmänt anfall. Endast 3å 400 man af mobilgardet och akalemiska legionen höllo denna plats besatt; i 3 immars tid försvarade de med otroliga ansträngningar vallarna mot den kroatiska hären, om först öfver deras stympade lik inryckte i taden och besatte Josefsplatsen, hvarefter småvingom hela den kejserliga armen intågade, tan att röna något allvarsamt motstånd. Medan detta skedde vid stadens portar, som Nlifvit blottade på försvar, sysselsatte sig bor;argardet med inbördes tvister; ett parti ville apitulera; ett annat ville fortsätta försvaret; nan vädjade till vapen, och under det mobilardet förgäfves påkallade borgarnes hjelp mot troaterna, levererade borgargardets olika partier insemellan en fäktning i hjertat af staden. teaktionsligan hade förträffligt utfört sitt spel. ellacies Kroater voro herrar öfver Wien. General Bem, som, jemte den oförskräckte ommendanten Messenhauser, ledde försvarsnstalterna, hade med sin vanliga skarpsynthet enomskådat den förrädiska plan, hvarpå reakonspartiet arbetade, och lemnade i hemiighet Vien dagen före dess fall. Knappt voro de ejserliga mästare öfver staden, förr än den ejdlösaste plundring började. Sedan WindischSe N:is 209, 234, 255—29237, 239, 240, 250, 234 och 259. aja 1 VE TT VE HSN