Aftonbladet – 12 november 1849, sida 1

rar, för trånga att innesluta omätligheten a! tihans lycka. Det som felades honom nu, var ett marmorpalats, såsom Serra eller Durazzo: var den präktiga trappa, som leder till hängande trädgårdar, badhuset grönt af löfverk, rödt af oranger, sorlande af källor; de stora tafvelgallerierna, balkongernas silkesgardiner, balsalarnes mosaiker. Från dessa vackra drömmar föll han till verklighetens försakande lif, och endast hoppet att snart åter sätta sig i besittning af sin bortgifna förmögenhet, som arfvingen ädelmodigt erbjudit sig att återgifva honom, kunde i denna stund trösta honom öfver armodets börda. Om denna tanke icke uppehållit honom, skulle han från detta ögonblick afstått från en högboren och rik qvinnas kärlek, af fruktan att en dag betraktas såsom en äfventyrare den der genom en lyckträff ingått en fördelaktig förening. Då han sålunda bragt sitt samvete till tystnad, tänkte han icke på något annat än Villa Braschi, detta luftiga till himlen gränsande residens och der man väntade blott en enda utvald. Bränd af denna feberaktiga otålighet, som ej tillåter själen någon förströelse, klädde sig grefve Amnatole såsom för den största högtidsdag, och utgick från hotellet med den triumferande gången hos en lycklig man som sig sjelf ovetande förtror en hel stad sin lycka. Lazarus, uppstånden ur grafven efter sju dagar, visade ej ett mer strålande ansigte för Jerusalems folk. Vår unge fransman passerade förbi de väldiga monumentraderna i denna präktiga stad, hvilka han ansåg såsom den enda värdiga ramen åt hans kärleks sköna bilder, och han beklagade de ädla innevånarne i dessa förgängelsens boningar för det de icke hunde tillbyta sig ett enda leende af den skönaste bland qvionor mot alla dessa af jättekonstnärer uppförda marmorberg. Ett oförmodadt möte rykte honom våldsamt ar sin hänryckning. Grefve Fabiano som ej örlorat sin lycklige rival ur sigte, närmade sig onom framfusigt och sade, i det han midt på Strada novissima attade hans händer: