Aftonbladet – 12 november 1849, sida 1

) Jag skall göra hvad som jag gjort hundrad Jgånger under 1830 och säkerligen för mycke mindre saker än denna. Nå väl, käre markis, jag kysser edra hän der, och lemna er åt edra administratorsgöro mål... vi råkas sednare. Jag tackar er, grefve Fabiano, för det ni visat mig dessa intriganter på spåren ... Ohl! markis, tacka slumpen som gifvit en dylik vändning åt ett vetenskapligt samtal... Skall man utsprida denna affär? Nej, för satan! Den största hemlighet! Tyst som grafven! Det är emellan oss, endast mellan ossl! Godt, min käre markis, det är afgjordt., Jag trycker edra händer, min käre grefve; brottet skall blifva straffadt. Markis Viani, jag skall säga er det som Dante säger till Virgilius: Mästare, meningen af dessa ord är förlärlig; maestro, il senso lor m duro, tredje sången., Ni citerar alltid lyckligt... Adjö, grefve Fabiano. Man åtskildes. Fabiano aflägsnade sig ej från Vianis hus. Han ville bespeja polischefens rörelser och försäkra sig, genom sina egna ögon, att den svartsjuke markisen skickligt verkställde sma operationer. Vid samma timma och i närheten bröt grefve Anatole de Mersanes darrande ett bref, doftande som morgonens blomma; hans ansigte upplystes af den himmelska stråle, som förklarar den-utvaldes panna; en hänryckning al salighet uppfyllde hans själ; detta var ett bref från den tillbedda qvinnan, det var lyckan i tvenne rader; det var verldsbyggnaden, som han höll i sin hand. Huru föröda dessa timmar, dessa sekler af minuter, som skulle göra denna dag, intill den första stjernans ankomst, till en evighet. MHvilket menskligt tålamod skulle ej duka under för denna plåga? Grefve le Mersanes blickade omkring sig, och han rodnade att se sig så fattig, bredvid detta tjusande bref som krönte honom såsom en konung; han kände sig hoptryckt inom dessa Jåga mu