Aftonbladet – 10 november 1849, sida 3

gifvit något annat utslag, skulle det hafva varit svårt för. mig att öfvertyga mig, det de icke af fruktan hade underlåtit göra sin skyldighet — så öfvertygad är jag genom den: för anklagelsen förebragta bevisnihg. Mord är, under hvad omständigheter som heist, det ohyggligaste af alla brott; men det mord, hvarom j ären öfverbevisade, är det mest kallblodigt och öfverlagdt: föröfvade, som jag hört omtalas. Under föregifvande af vänskap narrades den olycklige mannen, genom ett bref som skrefs af en utaf er, till det ställe der sannolikt hans graf redan var gräfd, och derefter: föröfvades det :missdåd, som j sannolikt haden haft hela dagar oeh veckor i sinnet. Det är en af de mest upprörande ogerningar mar någonsin hört omtalas. Utan att gifva honom ett ögonblicks tid att ångra sig — och man har likväl anledning tro att hans lefnadssätt gjort en sådan ånger nödig — utan ett ögonblicks förberedelse eller något tillfälle att bedja om tillgift, drefven j denne olycklige man inför den som skulle fordra räkenskap af honom. Lagen är barmhertigare än j voren och skall lemna er tid till ånger och till beredelse: på edert väntande öde. En af er säges hafva frågat ett vittne om en mördare kan komma i himmelen. Den tid är inne, då detta verkligen är en vigtig fråga för er, och det anstår er att spörja dem, som äro befogade att gifva svar på frågan, hvad j hafven att frukta eller vänta i det afseendet. Som det, i min tanka, ej är någon utsigt till domens mildring, anser jag för min pligt att uppmana er att besinna det er dom är oåterkalleligen fälld, och jag ber er vända er till en religionens tjenare, som säkert. skall med glädje se, om han, till följe af ert blifvande förhållande, kan gifva eder något hopp om förlåtelse i en annan verld. Hvad helst j mågen säga, eller hvilken tillgjord harm någondera af er må visa tjenar till intet. Det afkunnade utslagets rättvisa kan omöjligen betviflas, och jag är förvissad att hvar och en som hört vittnesmålen är af samma tanka. Det återstår mig nu blott att öfver eder afkunna lagens dom, som är att ni, Frederick George Manning, och ni, Maria Manning, skola hvar för sig föras till grefskapsfängelset i Surrey och öfverlemnas i sheriffens öfver det grefskapet förvar, samt att j, hvar för sig, skolen der upphängas vid halsen tills j ären döda, och edra kroppar derefter skola begrafvas i fängelset. Mannen afhörde domen utan att säga ett ord, men frun blef ånyo mycket häftig. Nedriga, skamliga England! var hennes sista utrop, innan hon fördes ur domsalen.