Aftonbladet – 10 november 1849, sida 1

j;hade det lyckats herrskaperna att åstadkomma ett undantag, för att icke förstöra glädjen för soldaterna, hvilkas belägenbet annars är bedröflig nog. Preussiska krigarne synas sjelfva djupt känna till hvilken skymf de blifvit dömda. — I anledning af borgmästaren Schows i Apenrade afsättning anmärkes, att han hade förstått upprätthålla lugnet på konungens af Danmark födelsedag, så exemplariskt, att den. svenska generalen icke fått lägenhet att använda det skandinaviska uppfostringsmedlet; och den bekanta afsändningen af preussiska exekutionstroppar till Töndern säges varit föranledd deraf, att bönderna icke ville skaffa vagnar åt svenskarne, som jemt nräro på språng, af fruktan att blifva öfverfallna af slesvig-holsteinarne; 0. s. Vv. FRANKRIKE. Presidentens budskap har endast blifvit med bifall upptaget af hans personliga anhängare i nationalförsamlingen. Af tidningarne äro endast de Bonapartistiska nöjla med hvad som skett. De öfriga, i synnerhet de legitimistiska och ultrarepublikanska, anfalla både presidenten och det nya kabinettet med stor häftighet. Dess medlemmar höra emedlertid alla till majoriteten, så att det icke är omöjligt, att ministeren kan ega bestånd, oaktadt den hufvudsakligen måste blifva endast ett eko af presidentens personliga politik, dock hufvudsakligen till följd af majoritetens fruktan för söndring. En korrespondensartikel från Paris, ehuru ej af sednare datum än den 30 Okt. (d. v. s. en dag före ministerförändringen), innehåller åtskilliga saker, som torde kunna tjena till förklaring af de sednaste händelserna i Frankrike. Den är af följande innehåll: Dagar, veckor, månader förgå, men det ligger ett oförklarligt något i den parisiska luften, hvaraf man kan sluta, att Frankrikes närvarande tillstånd icke kan fortfara länge, att en stor kris åter förestår. Den seger, som det reaktionära partiet inom lagstiftande församlingen vunnit iromerska frågan öfver presidentpalatset, har hos detta parti uppväckt de djerfvaste förhoppningar. De privata meddelanden, som man erhåller från kammarmajoritetens egentliga focus, den s. k. Runion du Conseil VEtat tyder på verkligt öfvermod. Reaktionen vill afsätta alla från februarirevolutionen sig förskrifvande embetsmän, både högre och lägre, deribland äfven defå, som äro presidenten personligen tillgifne. En ung hjelte inom det stora ordning-partiet har erbjudit sig att framträda med denna motion. Till en början har man dock velat försäkra sig om understöd från alla högra sidans hufvudmän och en af desamma har redan svarat: Del är tid att göra slut. Ordningspartiet kan oaktadt mina 70 år räkna på min medverkan.n Detta djerfva svar har uppväckt en verklig enthusiasm bland den unga högerns leder och en deputerad, som bär ett i Frankrikes inbör-des strider mycket omtaladt namn har hållit det mest svassande loftal om de gamla Bourbonernas dynasti. Om republikens president talades endast i ganska vanvördiga uttryck. På general Chaängarnier användes alla medel för att riktigt fästa honom vid den goda saken och hos honom undertrycka hvarje personlig benägenhet för Louis Napoleon. En äregirig general, såsom Changarnier, har endast alltför mycket som kan locka honom åt denna sida. Under det att en pinsam oro råder inom franska presidentspalatset, i motsats mot kammarmajoritetens stämplingar, och många vända Elyse ryggen, har den trogne riddaren de Persigny åter vunnit fullkomligt inflytande på presidenten, som endast genom honom ser ställningar och förhållanden. Persigny är född äfventyrare och den egentliga upphofsmannen till upptågen i Strassburg och Boulogne; han är förståndig nog för att inse, att L. Napoleons ställning hvarje dag måste försämras genom hans vacklande hållning. Sålunda må man väl tro honom om att, i likhet med den ofvannämnde hufvudmannen för högra sidan, dagligen ropa i presidentens öron: Det måste bli slut! Men på hvad sätt? Se det är frågan! Penningar har man alls icke i presidentspalatset, kassorna äro tomma, man har redan länge stått i skuld till de stora bankirerna Fould och konsorter. De personliga förbindelser, som Persigny sökte knyta i norra Europa, hafva blifvit utan någon egentlig följd. På Changarnier kan man icke bygga någon kejSF TSTS FST rr