Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

gon konskription, för fyllandet af vår värfvade armås, vår landtmakts leder. Men vi bede en lottning (Hör! hör!), ett indirekt värfvingstvång, föga bättre än franska konskript:onen. Den rike, som träffades af lotten att så : krig, fick sig en legoknekt, om nöden så foriiade; den fattige måste tjena i egen person. Dei låg en djup: list i detta beväringssystem; våldet deri var konstfullt beslöjadt. Beväringer -kulle väl icke beordras utur landet, utan blott :jenstgöra i händelse af fiendtligt infall; men man visste, att när beväringsmännen förfls:!sdes från sina hem och lades i garnisoner, sa jösgjorde man dem ifrån hemmets sedlira och vårdande förbindelser: de vänjd:s vid litja, utsväfningar och trälaktighet; de kunde !:apjpast vidare sägas bandla efter sin fria vilja. I Det är lätt att öfvertala sådana män, redan så vida sjunkna, att gå in såsom frivilliga i den värfvade hären (Rop: Ja, så är det!) Frivilliga! Deras frivillighet var den bundes, när han, låckad till brådjupet, tager ut steget deröfver. Och värfvas väl nu mera några fris i liga rekryter ?... Gifves det någon annan lefnadsbana, utom den värfvade soldatens, på hvilken ing, vill ingå innan han först blifvit gjord slösinvad genom rus?... Spinneriägaren befolkar sina spinnsalar, utan behofaf förberedande supgillen; jordbrukaren erhåller biträdare, utan att nödgas förut nedsätta deras förstånd under histarnes som de skola köra eller svinens som de skola valla. Men menniskan måste först z ras till kreatur, innan hon kan förvandlas til! vilddjur! (Bifall). Och så berättar man ovss att detta är nödigt för att rensa bort de fariiga sinnena ur landet! Ville man än antaga en dylik utrensning för nödig; nåväl gifves det då icke något sätt att ombesörja denna renbå ning för billigare pris? Vore de: verkligen sannt att samhällets väl påkallar slagt af 10 till 15000 man i medeltal om året: månne vi ej kunna tillställa den klokare, än att den skall kosta 10 till 135 millioner pund sterling? En svinslagtares knif skulle kunna uträtta deissmma för tusendelen at det priset. Kunde dylikt verkligen behöfvas för det allmännas vi färd, hvem skulle då äga att beklaga sig deröfver?... Men, bär måste finnas fältmarskalks-, gene:als-, öfverstes-, amirals-, kommendörs-, kaptensoch löjtnantsplatser åt de icke fideikommisbe a!vade inom våra lordsoch halflords-ätter; :y annars vet man icke hvar de skola befordras, utom med högkyrkans prestlägenheter. (M: nterhet och bifall.) Låtom äfven detta sku! gå för godt; men i alla fall återstår alt veta hvarföre vi skola slösa bort hundratusen pund, på det att lord William må få tusen pund och sir Johnson femhundra? Skola de nödvändigt underhållas på allmän bekostnad: må det då ske på annat sätt och för billigare pris! Ma de med ens förvandlas till rikets fattighjon! Låtom oss bestå dem underhåll — välan — men !itom oss spara in bisakerna! (Högljudt bifall): Låtom oss bestå dem bränsle till kokningen af deras ägg, men tändom icke på hela hus, på det att de må kunna steka sina ägg i askan! (Högljudt bifall). Tvåhundrafemtio pund per man, är för högt betaldt för menniskoslagt ; den måste kunna verkställas för billigare pris. (Bifall). Det är för öfrigt icke underligt att man frivilligt öfvertager slagtarevärfvet, när man dervid kan föra befälet. Glansen i den superfina skarlakansfracken och i guldbroderiet Jäckar somliga; det goda dagtraktamentet och rangen af gentleman finnas oemotståndliga för andra; och ännu flera hänföras af hoppet om befordran och om de lysande hedersbelöningar, som vänta en lycklig härförare. Men hos den grofva tegelröda knektuniformen och den klena so!den träffas allt för svaga låckelser för en menniska att åtaga sig menniskoslagt: och hvad den så kallade äran beträffar : hvar silter den, för mannen i ledet? Men han har en gång sålt sig, i ett ögonblick af fylleri, och han måste slåss, på sin förmans befallning, lika godt om det sker för en rättvis eller orättvis sak, — eller ock blir han skjuten för sin olydnad. Och för den minsta förseelse i tjensten blir han floggad, till dess köttet på hans rygg slites bort i blodiga trasor. Han har sålt sig till slaf — ja — till värre än slaf — ty slafven trugas icke att begå brott. Det är en allmänt antal sen åsigtv — anmärker Beniamin Franklin — patt en krigsman icke må sätta i fråga, om ett skrig är rättvist eller orättvist; han har blott patt lyda order. Alla furstar, som hafva lust utt bli tyranner, måste utan tvifvel hylla dennå isigt: men är den icke vådlig? När tyrannen befaller sin krigshär att anfalla och förstöra cke blott ett fredligt nabofolk, utan hans egna