Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

MM MMM MU nade mig ett af silkessnörena till den heliga jungfruns fana; den heliga bilden erinrade genom sin enkelhet om Cimabues ursprungliga tfla, som Italiens folk helt och hållit insvepte i rökelse och betäckte med blommor. Det tycktes mig att himlens stora skyddspatronessa kom till en skeppsbrutens bistånd, att hon räckte mig en bjelpande hand och ett räddande tag som förde mig ur floden. Jag hade icke styrka att kämpa mot en makt, som uppenbarade sig med en så Jjuf låckelse, jag blandade mig i den katolska festen, och jag inträdde med de andra i den lilla kyrkan i Resina, som skyddar sig medl ett kors mot den tätt der bredvid liggande vulkanen. Jag tillbragte flera dagar i skuggan af denna ödmjuka helgedom, hvarest fattiga qvinnor med rika hjertan komma alt knäböja och den de tröstade lemna. Mig tycktes att jag ombytte verld. En ny horisont upprullade sig framför mig. Jag lärde att hvarje moralisk smärta Mmedför silt läkemedel, som är från himlen, lihasom hvarje fysisk finner sin balsam bland jordens plantor. IF stället för denna tryckande sorg, som retat mina nerver och förvirvat min hbjerna, kände js:g en from bedrötvelse! födas i min själ, hvilken kanhända är denna hjertats beständiga högtid, hvarom de hetiga böckerna tala. Mitt första lif var då ändadt, jag erfor a!la återuppståndeisens välgerningar utan att hafva passerat grafven. Af denna nya födelse uppspirade en framtid utan oro, och till och med färglagd med ett okändt behag. Jag beslöt att aldrig återvända till Frankrike, på det att min testamentariske arfvinge måtte lugnt njuta af hvad jag öfverlemnat henne. För öfrigt, då man har haft den lyckan att dö en gång i sitt lif, oroar man sig föga öfver framtidens nöd och prosaiska händelser. Vid slutet af min tredubbla sorgetid var Pg i Siena, hvarest jag bott redan ett år. Siena är en underbar stad: ett annat Florens som förvillat sig i öknen, och som stannat på Nn rygg af Apenninerna, tyst och ensligt för