Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

Vid slutet af några månader syntes mig I detta lif outhärdligt. Vara född att alltid älska, och lefva för att hatal Mitt förnuft förvirrades. En helvetisk tanke tändes i min hjerna och släcktes ej mer. Jag beslöt att sluta mitt lif genom elt sjelfmord. Ett slags glädje som var mig okänd, åtföljde denna af mig sjelf mot mig sjelf afkunnade dödsdom. I mitt vansinne trodde jag mig ega de mördande egenskaper, som man tillägger upasträdst, detta indianska träd hvars blotta skugga är dödande. Jag var hjeltemodig i mina egna ögon då jag hade styrka att aflägsna mig från en jord, der min tillvaro var en lefvande pest. Jag gjorde mitt testamente; jag gaf min förmögenhe: åt modren till den, som skulle blifvit min hustru; jag deponerade mitt testamente i mitt hötel Segern i Neapel, jag skref till mit lands ambassadör ett bref i hvilket jag tillkännagaf mitt sjelfmord, och sedan jag sålunda salt mig i nödvändighet att dö, utgick jag från menniskornas boni gar, för att atdrig mer dit inträda. Det var en söndag under den vackra årstiden. Jag bogaf mig åt hafssidan, sökande min graf, i någon aflägsen vrå, der endast klipporna skulle vara mina vittnen. I denna förtviflans natt bevarade Försynen mig genom en af dessa så vanliga händelser, men som likväl ofta kunna rubba ett beslut. En procession af hönder, unga män, gub bar, och unga flickor, nedsteg på min väg och! stängde passagen. Det var såningsfesten, ett grekiskt bruk, adopteradt med Constantin. Presten välsignade hafvets och jordens frukter, söndagens heliga renhet strålade öfver allt; vikens små vågor ackompagnerade med sina tjusande röster de unga flickornas Ave Maria stella, hafvet återspeglade solens och vaxljusens sken; de beliga r5kelserna uppstego mot himlen med vikens åsgor, luften skiftade i guld och azur. All tryckande sorg i menniskohjertats djup flydde inför detta lugna behag. En fattig bonde, åldrad vid plogen, lemI