Aftonbladet – 8 november 1849, sida 3

ansågs den innefatta kärleksprincipen såsom ett kraftigt medel att återlösa själen från skärselden. Detta var orsaken, att den icke allenast gafs åt presterna, utan åt de fattiga. En del till biskopen, — en till presterskapet, — en till underhåll af kyrkobyggnader, — och en till de fattige. Allt detta, som samvetsgrant iakttogs, äfven af de bedräglige påfviske presterna, afskaffades af det reformerta presterskapel. De röfvade de fattiga på deras del, och frågade hvarken efter dem eller kyrkorna! Sådan är tiondens historia; dess verkningar hafva de skickligaste författare visat hafva varit högst beklagliga — en källa till evigt agg emellan presten och folket — tillitröghet och yppighet å ena sidan, till fattigdom å den andra — lika förstörande för åkerbrukets och religions-reformationens framgång. Men i Irland har systemet frambragt sina största fasor. Der hafva roflystna prester, merendels med flera pastorater och frånvarande, öfverlemnat sina anspråk åt glupska tiondefullmäktige, som hafva dragit denna själens lösepenning från kyrkans medlemmar, som först innehade den, för att gifva den åt en kyrkas pastorer, som tro, att den alldeles icke är en själens lösepenning, utan en ganska god kroppens tröst, — hafva dragit den från den fattigaste odlare af den uslaste och minsta jordtorfva, till dess de uppretat hela folket till motstånd. Häraf de fiendtliga sammankomsterna af tionde-utpressare och tiondegifvare, — häraf soldaters mellankomst, — häraf de mord och blodiga skärmytslingar, som hafva gjort detta vackra land till en ödemark, och till ett fasans land i alla bildade nationers öron. Låt den, som läser följande berättelse ur Waterford Chronicle, December 49, 4831, besinna, att landet varit fullt af sådana händelser från ena ändan till den andra; och låt honom sedan undra, om han kan, öfver allt hvad som förefallit: Catharina Carroll är en fattig qvinna, boende i Ballytruckle, vid S:t Laurenceroad, i en usel koja; och före detta år var hon aldrig anmodad att betala afgift till presten. Nöden tryckte hårdtdenna usla varelse; hennes son låg på sin dödssäng, om en usel hög af strå kan kallas säng. Arfven en dotter låg illa sjuk af frossan. Insamlaren kom för att begära afgiften. Den usla qvinnan kunde icke betala den. Hvad var att göra? Hela huset innehöll icke nog alt utpanta; men — låt mig qväfvya min harm, då jag berättar det — den arma qvinnan hade begagnat tiden, då hennes barn voro sjuka och sängliggande — att taga af dem den enda skjorta och lintyg de egde för att tvätta dem; och hade dem olyckligtvis på en buske vid dörren för att torka dem. Insamlaren såg rofvet — och, med ett djefvulskt tag, tog bort gossens skjorta! — flickans lintyg! — den fattige mannens byxor! — hans strumpor! — en väst, tillhörande ett annat barn! — och ett förkläde, tillhörande en annan dotter! — allt gick för att försötma vinet för någon gödd prest! Gossen dog igår; och på dödsbädden hade detta olyckliga barn icke den trösten att ha en skjorta; och hans lilla kropp ligger nu naken, i följd af statskyrkans obarmhertiga system. Hr Howitt gör sid. 330 ett antal reflexioner öfver den i England synliga beskaffenheten af en statsreligion, eller en genom politiken stadgad, vid vissa satser fastläst och härigenom oförbätterlig kyrkoinstitution, jemte den svaghet och, för att så säga, uselhet kyrkan dymedelst utbredt öfver sig sjelf. Detta utgör onekligen ett kapitel af eget slag, emedan här icke endast är frågan om olyckorna för folket, för menniskorna och samhället, utan för kyrkan och religionen sjelfva. Den naturliga verkan på en kyrka, då den blir statsreligion, säger hr H., är, att dess frihet strax utsläckes; hvarje källa till framsteg och förbättring uttorkas; och den ädla anda, som skulle leda den till att utbreda sig öfver menniskors beslägtade själar, är frusen genom verldspolitikens kalla vind. Liksom en metall smält i ugnen, flyter den i staten såsom i en form, antager dess skapnad och prägel, och stelnar för alltid. Den kan slås i stycken genom yttre våld; men den skall aldrig väckas, omskapas eller renas invärtes. Den blir stel för alltid. Ehuru mycket allting omkring den lifvas af kunskapens rörliga ande, och väckes till verksamhet och fruktbarhet, står den tyst och ofruktbar — liksom ett träd, betäckt med förildrade orimligheters knöler; dess hufvud, ett kaos af ruttna grenar midt uti skogens grönskande prakt; och under det den småningom förfaller, uppehåller den sig med ett envist och dumt högmod, och bär den löjliga minen af öfverlägsenhet i samma ögonblick, då den faller. Hvem kan neka, att statskyrkans ställning är sådan? — Den, som påminner sig dess lära om syndernas förlåtelse; dess anbefallda .rosbekännelse, — någonting så vidunderligt, att den väckte fasa och blygsel hos de bästa hufvuden bland dess egna söner, och som förmådde Tillotson, för längesedan, att önska den vara borta, och dessutom dess Trettionio Artiklar, detta kostbara misthmasch af dårskaper och motsägelser, — ett mischmasch, ikväl, som hvar och en, enligt kyrkans oböjliga naur, tvingas att svälja, innan han kan bli ordinerad till prest; och som Paley, sedan han erkänt, att det var en Gordisk knut, sökte att hugga sönder, genom att förklara dessa artiklar för fredsartiklar: som, om man skulle kunna undslippa beskylining för falskhet derigenom, att man behandlar bittra och stridiga trosbekännelser som en medicin och sväljer dem som en nödvändighet? Dessa artiklar ligga vid kyrkodörren som en dörrtröskel af lögn; och, om mened ieke består i ordformen, utan i det inre nekandet af en högtidlig sanning, — af mened, för hvar och .en af dess lärare, som icke är nog galen för att tro omöjligheter; och vid universitet stå de i vägen för hvarje student. Den store Jeremias Bentham, en af de ädlaste så väl som skarpsinnigaste själar, som någonsin förherrligat jorden, har låtit oss förstå hvad det kostade på honom att understödja dem; och otaliga äro de samvetsömma själar, som vändt sig från dem med vämjelse. Dock stå de der vid kyrkodörren, i hela sin. herrliga motsägelse, och skola stå der för evigt, så länge kyrkan är en del af staten. Om en kyrka står på sin egen enkla grund, kan den förnya sin konstitution; den kan wutgallra maskstungna trosbekännelser: öfvergifva dogmer och ceremonier, som blifvit vederstyggliga i det allmän a vetandets till agande ljus, och bibehålla sig i det den håller sig vid tidens ande, och således kan gagna; men gör den till en del af staten, och det blir strax ett högförräderi att försöka minsta förändring d ruti. Gör dess tjenare lysande af värdigheter, och feta af goda lägenheter, och de skola alltid ropa: Stor är de Efesiers Diana! Kyrkan skall vara den bästa af kyrkor, — obefiäckad och gudomlig; och de skola knota emot hvar och en, som vågar med nyfikenhet se på dem, liksom en afundsjuk hund morrar öfver sitt ben. Gör den till en väg till politisk makt och ära, och du gör dess, bögste tjenare till statens lydigaste slafvar; till de obevekligaste fiender af frihet och barmhertighet. Detta har varit alltför synbart i pPpärskammaren. Lord Eldon sade för nägra år sedan i öfverhuset, att han icke kunde förmå sig att tro, att slafhandela var oförenlig med kristnan religione, då biskoparne hade enhälligt med sina röster sanktionerat de åskilliga akter, som rättfärdiga denna