Aftonbladet – 8 november 1849, sida 3

. rars penningar, och var nära att afresa, besökte honom en adelsman, för att få förlåtelse för ett tillkommande brott. Tetzel frågade hvad det var. Adelsmannen svarade: att han icke kunde säga det, han hade ännu icke beslutit sig till något; men att den helige fadern kunde beskylla honom för hvad han behagade. Tetzel beskyllade honom då för något framtida brott och gaf honom förlåtelse derför; och nästa dagen, då han reste genom en skog nära Jäterbock, mötte honom adelsmannen, och tog från honom kistan. Detta, sade han, är den syud, jag ämnade begåv, och for tillbaka i triumf till Jäterbock, der kistan förvaras till denna dag. Wealler, i lifstiden, gifver ett artigt exempel på prelatisk smidighet, som högst underbart väl möttes af ett lysande exempel på prelatisk qvickhet och oberoerde. Vid en middag hos Jakob I voro Neal, biskop af Durham, och Andrew, biskop af Winchester. — Har inte jag rättighet, säger Jakob, ,att taga penningar af folket, utan all denna ceremonien att fråga parlamentet? Utan tvifvel har Ers Majestät rättighet, svarade Neal; Ers Majestät är våra näsborrars andedrägt! Men hvad säger mylord af Winchester ? tillade Jakob. Jag säger, svarade biskopen, att Ers Majestät har rättighet att taga brod:r Neals andedrägt; ty han har gifvit Ers Majestät den rättigheten. Den blodiga Maria skickade en kommissarius öfver till Irland, med ett kungligt uppdrag till ståthållaren, att bränna, förstöra och korfiskera protestanternas egendom och bringa dem till hvad man kallar rättvisa. Mannen, som bodde hos en enka Edmonds i Chester, fick ett besök af borgmästaren, för hvilken han skröt, att han hade det som skulle bringa Irländska kättarne till förnuft, och, öppnande en ask, visade han honom uppdraget. Enkan, som bade en bror i Irland, en protestant, råkade att höra detta och blef förskräckt. Då kommissarien följde borgmästaren ned för trapporna, tog hon behändigt bort kommissionen, och lade i stället ett ark papper, hvari var insvept en kortlek, med klöfverknekt uppåt. Bedrägeriet blef icke upptäckt. Vid kommissariens ankomst till Dublin, hade han audiens hos ståthållaren, i närvaro af en lysande församling. Han höll ett vackert tal, och skröt mycket af sin fullmakt — men, då han skulle framlemna sitt uppdrag, si, till hans och hans åhörares förvåning, der fanns intet annat än en kortlek, med klöfverkneckt uppåt! Det var drottningens fullmakt, sade det nedslagna sändebudet, men huru denna förvandling skett, vet jag icken. — Väl, sade ståthållaren, ni måste återvända till England efter ny fullmakt, och ;mellertid skola vi blanda korten! Han vände tillbaka, men han kom för sent — drottningan varrelan död; och då händelsen berättades för Eiisabeth, var hon högligen road deraf, och anslog åt fru Edmonds en årlig pension af 40 L. (Forts.) KEENAN