Aftonbladet – 8 november 1849, sida 3

2 Porn os es I TI Re EP Mn fr rr j Idast emottaga af Leviterna en tionde af deras ti-I I voro de af några konungar af Sachsiska Heptarkien, .Jsom endast sträckte sig till deras egna små rikon, Jloch det af hvilken religion de behagade. Ber varj lingen allmän akt för dess betalande före Johans relIgering omkring år 4200, då tillegningssättet bestämItad ef sjelfva påfven, gifven af en påfvisk monark, Istantiskt presterskap kunde någonsin bygga sina rätfrurs kränkare och delaktig i Ethelwolds mord, på IKnut, skyldig till Edwards och Edmunds, Jernsidas Jalla andra, att de genom böner kunde fria deras så att presten skördar icke allenast tionde af jordens frukter, utan af frukterna af hvarje mans bjerta och själ, som vågar odla jorden. Nu träder förf. närmare in på frågan om kyrkoafgifterna och isynnerhet tionden. Derom yttrar han något, som vi vilja införa in extenso, helst de deri inryckta anekdoterna äro ganska upplysande och målande. Tiondens historia är en besynnerlig historia. Aldrig voro några stackare så brydda att uppfinna en giltig rättsgrund för illa förvärfvadt rof,som vårt protestantiska presterskap varit i anseende till detta påfviska rofferi af tionde. De hafva påstått allehanda rättigheter dertill, — en gudomlig rättighet; en konstitutionel rättighet; cen rättighet af egandet; och hafva i sin ordning blifvit drifna från dem alla. Deras gudomliga rättighet grundades på Mosaiska lagen. Men denna funno de snart att de aldrig kunde antaga, om de icke kunde bevisa, att vi allal voro Judar, och de sjelfva Leviter, ty Gud gaf tionde endast af sitt eget folk, och det åt Levi stam. Pre-l slerna, en särskild familj af denna stam, skulle enonde, det är en hundradedel; så att, om våra prester hade kunnat bevisa, att vi voro verkliga Israeliter, och förbundna att betala tionde, så kunde de endast göra anspråk på en hundradedel; de nittio! skulle gå till kyrkans lägste tjenare. Som detta icke syntes mycket lofvande, föllo de på den konstitutio-l. nella eller lagstiftande rättigheten. Här grundade del. sina anspråk på åtskilliga författningar. De äldsta och skulle gifvas af folket till hvilket presterskap, des efter följd af påfven Innocentii III:s bulla. Menl. denna inrättning var så fullkomligt påfvisk, — stif-l, och för de mest päfviska anspråk, att intet prote-l; tigheter på dessa grunder. Den erhölls för det för; sta genom ett slags helig enthusiasm. Den bevilja-; des, både af monarker och privata, icke för bibe-l, Thållandet af kyrkan och religionen, utan för ett pri-. vat och sjelfviskt ändamål — till försonandet afli grofva brott, ofta blodsbrott, som händelsen var medi Athelstan, Vest-Saxernas konung, att lugna sin mördade broder Edwins själ, till hvars mord han ansågs skyldig; med Edgar, grym emot medborgare, jungdet att han måtte få hans hustru Elfrida; och med 4 söners, blod. Presterskapet hade intalat desse, ochl själar från skärselden, och eftergifva straffet för sådana afskyvärda brott — hvarigenom de befordrade sådana synder emot samhället; och för att vinna dessa oskattbara tjenster, gåfvo dessa mäktigel: och rike åt dessa föregifn2 innehafvare af himme-l: lens och helvetets nycklar lön i tionde. Den var derföre så beflickad med blod, både af gifvarne och tagarne, som verkligen uppmuntrade till blodsutgjutelse, då de erbjödo en så lätt förlåtelse, att intet reformert presterskap kunde stödja sig på denna rättighet. Men den stora förvillelse, genom hvilken den vanns, var lika oförsvarlig. I denna papisteriets midnatt kallades tionde själens lösepenning, och predikades så af det giriga presterskapet, att det lättrogna folket gerna gaf den. Hvem ville väl vägra att betala Själens lösepenning — evinnerligt lif, om mån så kunde köpa den? Genom detta bedrägeri kom kyrkan i besittning af tredjedelen af landet; och, om icke Statute of Mortmain varit, tros det att den skulle hafva uppslukat hela. Att detta var tiondens upprinnelse; att den gafs, icke i den fromma: afsigten att befordra andligas understöd, utan som en enskild och sjelfyisk betalning för saligheten, kan ses af hvar och en, som vill undersöka de ursprungliga donationerna. Se här exempel från Henrik II:s regering: Varde velterligt för nuvarande och tillkommande, att jag, Nikolaus, son af Terrold, för min och min faders etc. själs frälsning gifvit åt kyrkan, för alltid. tionden af min jordegendom, som jag eger i byn Chiltune. Jag, William de Albineio, gifver åt Gud, och den helige S:t Andreas af Rochester, och åt munkarne, som bo der, all min tionde ete. för konung Wilhelms själ; och för min faders och moders, min hustrus och min broders Nigelii själ, och min broder Humphreys själ; och för mina andra slägtingars själar, lefvande och döda. Och detta stycke af kung Stephens nådebref till prioratet i Eye i Suffolk: Jag, Stephen med Guds nåde, kung af England, rörd of kärlek till Gud, och till min själs frälsning; och min faders och moders själars, och konungarnes, mina förfäders själars, gifver åt Gud och S:t Petri kyrka i Eye, och åt munkarne, som der tjena Gud, att de må njula sina inkomster i lugn, och fria från alla utpressningar, i jord, tionde, kyrkor, egendomar etc. Och då de genom sitt skrymteri skaffat sig dessa goda saker, voro de alltid färdiga att äfven derigenom bibehålla egandet deraf, som man kan se af denna besynnerliga farce, som passar mycket väl till tidehvarfvets stora okunnighet. Då S:t Augustinus kom till ett visst ställe, kalladt Compton ), alt predika, klagade presten på stället öfver herremannen för det att han innehöll tionden för honom. Derföre bannlyste Augustinus honom; och då han läste messan för altaret, förbjöd han bannlysta personer att dervid vara närvarande. Et lik, begrafvet etthundrasjullio år förut, uppsteg då från sin graf och stod på afstånd under den heliga messans mm TR Nn j firande. Augustinus frågade honom hvem han var. Han sade, alt han var en man, som under lifstiden aldrig velat betala tionde till presten; att han derföre blifvit bannlyst, och efter sin död kommit till helvetet för sitt brott. Augustinus uppväckte den döde presten, som försäkrade — att HO I MIMMI OR I ÖV A hmm Mo -ssmsmo mm nr a ma mA Am mm arsa Os at den mannen a!drig ville betala sin tionde. Augustinus skickade till sin graf igen den lefvande döda kroppen, som sade, att han länge lidit i helvete, det är, i skärselden. Herremannen, som såg allt detta, blef mycket förskräckt, och föll till Augustini fötter, bekännande sit fel, och blef en trogen ti-l -londebetalare hela sin lifstid. Anglici Historia Aurea. Intet protestantiskt presterskap, säger jag, kunde antaga tionden på denna grund. Då det varen gång .Imedgifvet, att den blifvit vunnen genom det gröfsta till staten. All sednare r prestbedräge:i, och att ändamålet, hvarför den gafs, var en idel chimere, — som hvarker hade eller kunde hafva någon verklighet, — borde den genast hafva blifvit återställd till de familjer, af hvilka den så hlifvit utpressad, eller, cm de icke kunde finnas, ighet måste derföre stödja sig på Henrik VIII:s akt, som tog tionden af dess ursprunglige ägare och gaf den åt hvem han ville. Men sjelva sättet, hvarpå den blef förvandlad li ett protestantiskt presterskaps understöd, innefatItade en makt att återtaga. Den togs från påfviska I kyrkan, åt hvilken den blef gifven i ändamål, egna för den kyrkan, cch gafs åt en annan klass af menniskor. Ingen kund ligivis ha så god rättighet es snanliga blaccsam ch ARA La