Aftonbladet – 7 november 1849, sida 2

vid sin nuvarande motsägelse mot det allmänna bruket, icke gerna kan karakteriseras annorlunda än såsom ett pedanteri. Låtom oss t. ex. försöka, huruvida saken skulle förlora något genom en enkel omskrifning af domen sålunda: Beträffande trädgårdsmästare-åldermannen Bergqvists ändringssökande, så emedan löjtnanten Frejdenfelt i den stämning som grundlagt rättegången, ej påstått annat än att få till äkta taga Bergqvists dotter Maria Charlotta, så finner Kongl. Maj:t någon vidare pröfning af parternas tvist härom icke komma i fråga, enär det är upplyst, att såväl lysning som vigsel redan försiggått; dock utan att detta må lägga hinder för pröfning af den enskilda talan Bergqvist, enligt hvad upplyst är, väckt om vigselns återgång och de i sammanhang härmed framställda yrkanden. Månne icke en sådan eller någon annan dylik ordställning lika fullständigt men vida kortare och tydligare skulle uttryckt meningen? Folkbladet innehåller för öfrigt en sammandragen berättelse öfver hufvudmomenterna af den ifrågavarande rättegången som vwvisar så märkvärdiga data, att vi med anledning af det uppseende den redan väckt, utan att kanske till sina omständigheter vara känd af allmänheten, här reproducera en del deraf. Redan år 1844 gaf Bergqvist sitt samtycke till förening mellan dottern Charlotta och löjtnant Frejdenfelt, men återkallade sitt löfte då det blef fråga om trolofning. Sedan fadern på det bestämdaste nekat sitt bifall till äktenskapet cch dervid begagnat sig af sådana uttryck som: hans h—a må du blifva, men ej hans hustru; jag skall nog fda h—ungarne 0. d., instämdes seken af löjtnant Frejdenfelt till kämnersrätten, hvilken domstol i medio af år 41846 ogillade fadrens vägran om tillstånd till äktenskapet, och meddelade sitt bifall till detsamma. Denna dom stadfästades af rådhusrätten 41847 och af hofrätten 4848. Nu är målet, sedan vigsel skett förlidet år, slutligen afgjordt af högsta domstolen på sätt som af domen synes. Genast efter vigseln uttog fadren stämning med påstående om ansvar å dottern för lönskaläge och att äktenskapet borde förklaras ogiltigt. Det förra ogillades, det sednare biföll kämnersrätten och är nu beroende af vidare högre dom. Under tiden har hr Bergqvist måst ändra uppgifterna i bouppteckningen och i förlikningsväg inför justitiekollegium öka hennes arfsmedel från 4000 till 6666 ; rdr. Han bar vidare, genom laga kraftvunnet utslag, blifvit ålagd att så länge hans dotter vistades utom bans hus till hennes underhåll utbetala 25 rdr bko i månaden, såsom ränta å hennes mödernearf, men sedan slutet af 4847 har fadren nekat sin dotter dessa hennes egna penningar, under förmälan att hennes man borde föda henne. När derföre den af honom sålunda erkända mannen fordrade redogörelse för hennes mödernearf, så nekade han att erkänna giftermålet; när ränta begärts på hennes kapital, har han svarat att han icke kunde betala ränta på mer än ett håll; — då inteckning fordrats, har fadren såsom förmyndare vägrat densamma, och är ansökningen hvilande till frågan om äktenskapet blir afgjord. Från början af 4848 har han ej utbetalat dotterns medel, men väl gjort många försök att skada sin måg, såsom inlöst hans utelöpande skuldförbindelser för att beröfva honom friheten 8c. Allt detta krångel och de skamliga påståenden, som ombudet VOrange framställt, såsom om besigtning på mågen om han vore till äktenskap duglig, och arnan uselhet som förekommit, kan icke vara hr Bergqvists verk. En fader, som i fanatisk envishet af egen drift velat göra sin dotter till frilla, skulle vara ett oting, som man knappast kan tänka sig. Samhället skulle rysa för en sådan medborgare. Men han har kunnat blifva vilseledd. Sjelf utan den finare känsla som bildningen skänker sina egare, bar han troligen hänförts af sin önskan efter rätthafveri och hans falska föreställningar om faderspligt och fadersvälde hafva troget blifvit närda af någon annan, som sctt sin vinning på att underblåsa hans processlusta. Detta har insnärjt honom i en väfnad af rättegångar, för hvilka han endast kommer att skörda medborgares missaktning och ekonomiska förluster. Vi kunna, säger Folkbladet, picke afsluta denna artikel utan att anföra följande ord ur makarne Frejdenfelts skrift till rådhusrätten: Att, på sätt kämnersrätten vill, bryta ett äktenskap, som är tillkommet genom ömsesidigt begifvande, besegladt med kyrkans alla insegel, faktiskt fortfarit i 2:e år, och redan är välsignadt med barn, torde icke så lätt sig göra låta, äfven om lagen på det strängaste skulle ensidigt tolkas till fördel för en onaturlig far och till befrämjande af skandalen; om lagstiftaren för öfver 400 år sedan gjorde qvinnan till slaf under fadersväldet, så har tiden sedan dess ganska betydligt mildrat äfven denna onaturliga grundsats, och en far, hvilken inför domstol tilltalar sitt eget barn för lönskaläge och derför yrkar ansvar, sedan barnet redan inträdt i äktenskap, som uppoffrar betydliga summor för att bryta detta äktenskap, i ändamål att derigenom göra sitt eget barn till frilla och sitt barnabarn till oäkta, som genom rättegångar och hvarjehanda andra åtgöranden, dem ett barn icke kan eller bör föra under offentlighetens pröfning, har all möda ospard att kränka sitt eget barn och sin svärson, beröfya dem heder, ära och materiel existens, den har redan uttalat sin egen dem; emedlertid måste det väl vara obestridligt, att äktenskapets ändamål och samhällets pligt att vårda och befrämja detsamma, såsom grunden för samhällets eget bestånd, är af högre betydelse än skyddande af ett missbrukadt fadersvälde och allt för ordagrann tolkning af föråldrade former. När man vidare besinnar att hr Beregqvists förmögenhet icke, såsom sista Folkbladet felaktigt uppgifvit, är förvärfvad af honom sjelf, utan att han, en torpareson kommen till trädgårdsmästareåldermannen Holmgren såsom dräng, genom gifte med dennes enda dotter kom i besittning af hvad han eger, och att han således förmenar sin dotter de medel, som redan genom födseln voro hennes, så minskas icke deraf det oförsvarliga i hans beteende.