Aftonbladet – 7 november 1849, sida 2

Här och der höja sig några tamarindrar ur klippremnorna och luta sig öfver hafvet, lika förtviflade menniskor, som framhviska sjelfmördarens ångestfulla klagan, innan de störta sig i afgrunden. Bredvid dessa sorgliga trän höjer sig, såsom en leende tanke, en prägtig magnolia med silfverblommor, ett tjusande träd, adopteradt af Italiens himmel, och såsom broder emottaget bland citronträden och romerska lagrarne. Från foten af denna magnolia öfverskådar man hela staden Genua, dess marmorkyrkor, der man beder några timmar, dess marmorpalatser der man älskar några dagar, dess marmorgrafvar der man sofver evigt. Dagen efter den som sett det akademiska tammanträdet i Villa Bianca, hade den sköna landsflyktiga grefvinnan, dragit sig tillbaka till det landställe som tillhörde markisinnan Braschi, hennes tant, och der, under en veckas tid, inga efterhängsna gäster stört henne. Hon gick alla dagar före solens nedgång, till magnolias fot, för att begrundande bevista tvenne skådespel; med själens ögon fördjupade i minnenas afgrund och det kroppsliga hafvets. Den sjunde aftonen märkte hon någon oordning i den rika blomsterklädnad, som höljer jorden på detta ställe. Tufvan vid magnolians fot hade blifvit afslagen; grefvinnan undersökte trädet och upptäckte med ett slags förskräckelse små bokstäfver nyligen inristade på stammen ; hennes första tanke var att aflägsna sig och att ingenting läsa; men inskriptionen var så kort, att hon läst den i samma ögonblick som pligten bjöd henne aflägsna sig. Grefvinnan läste följande: Till en ung enka, som skall blifva gammal. En fröjdefest, En sorgefest, Är lifvets korta, Flygtiga minut I På detta tysta och ensliga ställe af fältet tycktes dessa ord utgå från trädet såsom en smärtfull klagan. Den unga qvinnan kastade en hastig blick omkring sig, ty hon inbillade sig att hon hört en röst eller ett eko upprepa dessa fyra rader; men hon såg öfverallt endast