Aftonbladet – 7 november 1849, sida 2

Prof på enkelhet i stil och tydlighet i uttryck. Den här i staden utkommande tidningen Folkbladet meddelade icke längesedan ett utlrag af högsta domstolens dom i det länge omtalta målet emellan trädgårdsmästareåldermannen Bergqvist och löjtnanten Freidenfeldt, hvilket har en sällsam märkvärdighet derigenom, att hr Bergqvist velat hafva ett äktenskap mellan sin dotter och hr Freidenfelt förklarat ogiltigt emot båda makarnes bestrilande och sedan de redan blifvit ordentligen ;rolofvade och vigda samt barn tillkommit af iktenskapet. Högsta domstolens beslut uti Jenna sak lyder sålunda: Beträffande trädgårdsmästare åldermannen Bergqvists ändrings sökande; så emedan svaranden i den stämning, som grundlagt ifrågavarande rättegång, ej påstått annat, än att få till äkta taga sökandens dotter Maria Charlotta Bergqvist, samt, då nu mera upplyst är, att så väl lysning som vigsel redan försiggått, någon vidare pröfning af hvad personerna, i hänsigt till omförmälda käromål, å ömse sidor anfört och påstått, i denna sak icke erfordras; finner Kongl. Maj:t sökandens i underdånighet fullföljda klagan icke föranleda till annat utlåtande, än att öfverklagade besluten uti ofvanberörde, af svaranden instämde fråga, såsom, vid bär ofvan upptagne förvållanden, till all kraft och verkan förfallne och härmedelst undanröjde, icke må lägga binder för oröfning af den talan sökanden, enligt hvad uppyst är, väckt om vigselns återgång och de i sammanhang dermed framställda yrkanden., Vi bekänne att vi åtskilliga gånger studerat på förestående beslut utan att ännu vara rätt säkra på hvad det betyder, och vi hafva äfven hört att vad blifvit hållna om hvad det egentligen vill säga. Men om man med en viss tankeansträngning kan leta sig till rätta meningen, månne det ej vore på tiden att öfverdomstolarne vidtaga en mindre barbarisk periodbyggnad i sina utslag, hvilkas fullständiga konstmässighet nu synes bestå deri, att de, till och med der långa ransakningar reciteras, skola hänga ihop såsom en irtrefva ifrån början till slutet? Kunde det icke vara skäl att äfven häruti något lämpa sig efter det dagliga lifvets och det allmänna skrifsättets bruk? Man bör icke bestrida våra öfverdomstolar i synnerhet Svea hofrätt, den förtjensten i deras expeditioner, att öfverflödiga ord och omsägningar der sällan förekomma, och att en serskild omsorg vanligen nedlägges på språkets korrekthet, så att hvarje uttryck användes i dess rätta betydelse. I detta afseende äro hofrätten och justitierevisionen — äfvensom i allmänhet Stockholms kämnersrätler — goda ech behöfliga skolor för de unga auskultanterne som hitkomma med absolverad juridisk examen, men ofta med en ganska klen kunskap i att skrifva sitt eget modersmål reselbundet. Men hela denna förtjenst fördunkas genom den förfärligt konstlade sammanbindningen af meningarna, hvilken ofta nog, likasom i det här förevarande fallet, förvandlar utslaget till en rebus eller en sorts charad för den stora allmänheten. Det torde ock vara klart att till ändring af detta förhållande icke fordras annat än att uppoffra en slenterian, som