Aftonbladet – 7 november 1849, sida 2

samma leende natur, hon hörde endast fligtarne från hafvet, som sakta böjde tusensbönornas ljusa hufvuden. Hvem kan ha skrifvit detta? tänkte hon. Det är icke Viani; han kan icke runda en bokstaf; dessutom är det en ung hand, det synes på styrkan och djerfbeten. Icke heller är det den sicilianska grefven... efter den dystra scen, som passerade förra veckan, kan jag icke förmoda att han skulle göre en blyg visit vid detta träd; det ligger dessutom ingenting sådant i hans karakter. O! man kan ej tvifla derpå ... det är den andre... det är den ädle grefve de Mersanes! Det är en fransk adelsmans visitkort! Den unga qvinnan ställde sig framför trädet och omläste långsamt raderna med ett sorgset leende. Det är också han som klippt denna tufva. O, det är han! Vissa spår qvarstå såsom ett skrifvet namn! (Forts. följer.)