Aftonbladet – 7 november 1849, sida 1

(en roll, utan minsta förmåga hos dess konung :eller dennes professoriske minister hr von Pfoten, har sett sitt öfvermod behandiadt i Olmätz och Potsdam med snart sagdt uppenbart förakt. Sådant hindrar likväl icke Österrike att fortfarande begagna Bäjern som itt redskap; det betjenar sig fintligt af dess åynastiska afundsjuka och katolska hat mot Nordtyskland, samt af folkets och hofvets djupa ovilja mot Preussen. Också protesterar Biiern nu mot interimstillståndet, likasom förut emot Förbundsstaten. Riksföreståndaren, erkebertig Johan ligger djupt inne i alla dessa intriger; han vägrar att öfverlåta sin myndighet å: den nya Österrikiskt-Preussiska Förbundskommissionen, så framt icke samtliga tyska staterna instämma, och har under tiden rest till Belgien, för att slippa ifrån alla omedelbara reklamationer. I Wien roar man sig åt detta nya trassel för Preussen, och ökar på det vidare, — nämligen i hemlighet; — offentligt. breder man ut armarne för att trycka Preussen till det trogna brodershjertat, så snart det blott vill öfvergifva planen till en Förbundsstat med Riksdag, Folkhus och publicitet. För återställelsen af den allmänna absolutismen kunde ej heller någonting bättre önskas; men huru mycket ock ett härvarande parti än instämmer i denna önskan, så kommer det lik-. väl icke att gå derhän. En motsatt ytterlighet härstädes önskar krig med Österrike, och har kanske bättre utsigter. Vid delningen af det fällda lejonets hud är det alltför möjligt att kabinetterna slutligen utbyta pennorna mot svärden; ja, man kan bestämdt antaga att så sker, äfven emot deras allvarligaste föresats. Det stora europeiska principkriget måste ändtligen en gång utbrista. Guds straffande hand mot alla de rysligheter, hvilka bedrifvas under hädandet med Guds Nådev, skall uppenbara sig mest varningsfullt derigenom, att de öfvermodiga utrota hvarandra, alldeles som sagan berättar att det skedde med det Kadmiska draktandsynglet fordom. Så åtminstone tro och hoppas männen af folket. Och äfven den, som icke önskar denna fasans utgång på alltsammans, kan vid anblicken af hvad som förberedes, icke värja sig för den föreställningen, att våra gamla monarkier ila sitt öde räddningslöst till mötes. Förebuden äro omisskänneliga. Sålunda har äfven nyss här i Berlin noga inträffat hvad man förutsagt om vår riksdag. Det moderata partiet har ändtligen brutit med ministeren. Det har kommit ifrån sina illusioner, finner sig behandladt på samma sätt som den egentliga demokratien behandlades förut, och försöker nu en opposition. Försöket kan icke gagna de moderata mer än demokraterna; ty om oppositionen blir ministeren för stark, så har denna samma utväg mot de moderata som mot demokraterna: att hemförlofva dem först och lagföra dem för högmålsbrott sedan, eller förfölja dem på annat sätt. Det moderata partiet hade inbillat sig, att det genom föreställningar, smicker, och understöd i vissa fall, skulle kunna beveka ministören att beträda den sannt konstitutionella, banan: buru hånfullt det än behandlades, tröttnade det icke ändå att gå underställningsvis och bönfallande tillväga. Men när ministrarne motsatte sig Kamrarnes fullständiga sjelfbeskattningsrätt, och så bedrefvo, att Första Kammarens landtjunkareoch embetsmanna-pluralitet förkastade Andra Kammarens beslut: när samma konstgrepp användes för att genomdrifva stadfästelse på det provisoriska grundlagsförslagets 105 8, enligt hvilken ministeren kan lagstifta på egen hand: och när ministrarne öfverallt sökte förlama de grundlagsenliga folkrättigheterna, — då insågo de moderata ändtligen att på detta vis kunde ingen grundlag, som låfvade minsta varaktighet, någonsin uppkomma. I Första Kammaren framträdde hr von Camphausen först emot vår nuvarande minister, och några och trettio ledamöter ville lemna riksdagen, derföre att de förlorat alla förhoppningar. Tror niv — ropade hr v. Camphausen, f. d. ministern, till den nuvarande, hr v. Manteuffel — tror ni: att en dylik grundlag skall förmå upprätthålla sig ens tre år? Var obekymrad, ers excellens, svarade ministern; vi skola veta att upprätthålla den!, Alltså på nytt bajonetterna! ropade hr von samphausen förbittrad — man skall bruka iem så länge tills de svikal I Andra Kammaren har väl ministeren i lera veckor nödgats höra att den undansnil—— ——Å — ——..— ——— ——— Lr