Aftonbladet – 7 november 1849, sida 1

Stanna, demon, icke ett ord mera! — Och kon kastade sig i en fåtölj. Vid åsynen af Hortensia, så öfverväldigad, gjorde Fabiano, sliten af tusende motsatta känIslor, några hvarf kring salen med stora steg, och som han machinmessigt lyfte sina ögon mot en tafla med ny ram, läste han tyst: Warschau, Januari 1832, J. Wigonoski P. — Det var ett knästycke, ett porträtt af en polsk I general, förmodligen grefvinnans man. Detta undersöktes hastigt, men förstulet. Grelvinnan bihehöll en dödlik orörlighet, hon var hög i sin smärta, såsom en dyster staty af Michel Angelo på Medicis graf. Fabiano betraktade henne med denna infernaliska vällust, som den förderfvade mannen erfar vid de tillfällen då den stolta qvinnan är beherrskad af en oemotståndlig makt och tyckes begära nåd. Emedlertid ansåg Fabiano sig lycklig att han blifvit hejdad midt i sin sista fras: Det finns i Warsehau en varelse ... Hvad skulle han kunnat tillägga? Intet. Det är sannt att hans skicklighet alltid skulle hjelpt honom ur förvirringen, men grefvinnans anskri och åtbörd hade kommit honom till hjelp vida öfver hans förhoppningar; han hade ställt sig framför henne med ett triumferande utseende af en man, som har hufvudet fullt af förfärliga hemligheter, och som endast väntar en ny utmaning för att krossa en qvinna. Grefvinnan blottade sitt ansigte, fuktadt af tårar och rodnande af feberglöd, och sade med en röst, som tycktes kunna röra marmorstatyerna i salongen: Herr grefve, en qvinna, en landsflyktig, en vän af er familj beder er draga er tillbaka. Fabiano iakttog en stund en dyster tystnad, sedan sade han: Är det mig tillåtet, madame, att hoppas återse er? j Ni har för mycken grannlagenhet, Min herre, för att föreskrifva mig vilkor i ett sådant ögonblick., Nå väl, madame, det är i ett sådant ögonblick, som jag gör er en bön, sade Fabiano