Aftonbladet – 7 november 1849, sida 1

skall riksdagen sålunda förfärdiga en riksgrundlag. Fogar sig riksdagen icke efter tyckena, på sätt man påräknat, så upplöses den: ledamöterna hemförlofvas, och en ny riksdag oktrojeras. De tjenstfärdiga bajonetterna finnas tillhands, Erfurt är en preussisk fästning, och ännu kan man allt hvad man vill. Så der temligen kommer dock riksdagen att ställa sig Preussens önskningar till efterrättelse; ty I Preussen har ändå alltid någonting annat att hjuda på, än Osterrike och Bäjern, som ieke vilja gifva mer än den gamla Förbundsdagen och den gamle Metternich. Denne har nu slagit sig ner i Brässel, för att vara Wien och Frankfurt närmare, än i London. Men hvad helst som sker: ju mindre det sker till tyska folkets belåtenhet, ju hastigare nalkas den dag, då diplomaternas verk brister under deras händer. Någon verkligt fjerrskådande statsman tror visst icke på beståndet deraf; ty bajonettväldet kan omöjligen bära sig i längden, nu mera, lika litet som skräckväldet, med sitt mordsystem, sina hängningar, högmål och statsfängelser. Preussiska styrelsen har väl för afsigt, att så vidt ske kan tillfredsställa både furstar och folk på samma gång, men dervid åsyftas ingen verklig konstitutionalitet, hvarken i Preussen eller Tyskland, utan, ännu som förut, alltjemnt den furstliga maktfullkomligheten, då och då efter godtycke nedlåtande sig att höra folkets tanka, så vidt denna kan anses uttryckt af klassvalskamrar och pärskamrar. I alla fall utan några orubbliga grundlagsrättigheter för folket. Den allmänna tyska Biksförfattningen skall, enligt detta förslag, hafva ett så kalladt Folkhus, och jemte, detta en första kammare — ett så kalladt Statshus. Vidare ett Fursteråd, och i spetsen för alltsammans en Förbundshörding. Skall någonting ske, som angår dessa fyra myndigheter gemensamt, så skall den nya grundlagen fordra att de härom öfverensstämma; följaktligen kommer, alldeles som i Sverige, föga (blutwenig) eller intet att ske. Men missnöjet skall snart blifva allmänt; ty oss fattas det historiska kitt, som möjligen sammanbhåller dylika lösa anstalter i andra länder. Kommer det verkligen såvida, att vår Tyska Förbundsförfattning utgår från Erfurterriksdagen, så kan man lita på att den, lika mycket som den fordna Förbundsförfattningen, skall inom få år bemötas af allmänna tänkesättet med harm, förakt och hån. Men en dylik sinnesstämning är i detta fall långt vådligare, i samma mån som Preussens plan verkligen är långt mera vidtomfattande och djupare ingripande, än den som framkallade den gamla Förbundsdagen i Frankfurt. Genom den nu ifrågavarande tillskapas dock ett tyskt Folkhus — ett parlament, som förenar största delen af fäderneslandet med ett osynligt band. Bäjern, Sachsen, Hannover, och sjelfva Osterrike, skola icke förmå undandraga sig verkan häraf; nationens trånad efter enhet får en fast mark på hvilken striden mot Statshuset, så väl som mot Fursterådet, kan öppnas; och hvem som i denna strid slutligen kommer att segra, är icke svårt att förstå. Inträffa häftiga stormar, så kan saken snart vara afgjord; och ty värr lära sådana alltför snart besvärjas fram, hvartill kabinetternas strider sinsemellan nog komma att medverka för sin del. Andtligen har Preussen nu öfverenskommit med Österrike om en ny:centralmakt; den skall kallas Förbundskommission. Till ledamöter deri, på Preussens vägnar, utnämndes i förrgårs hr von Radowitz och hr von Bötticher — den fromme f. d. öfverpresidenten i provinsen Preussen och för närvarande ledamot af preussiska Första Kammaren. Man återser nu hrr von Radowitz, Bodelschwing o. s. v. — kort sagdt männen af den gamla tiden — öfverallt i spetsen: till tydligt tecken att ärendernas ledning öfverallt har återfallit i deras händer. Detta måste naturligtvis ytterligare stegra den allmänna missbelåtenheten. Ty hvar helst hr von Radowitz hittills var verksam, der var alltid olyckan framme; och hvar helst hr von Bodelschwing förde tyglarne, der förmådde friheten och rättstillståndet icke att utveckla sig. Man kan derföre ej undra på att det djupaste misstroende råder bland allmänheten, och att hela det demokratiska partiet står på lur öfverallt, med hån beskådande detta fåfänga bråk, som tillfredsställer ingen. Huruvida det nya interim kommer till stånd eller icke, är ännu oafgjordt. Å Bäjern, som hade den fåfängan att vilja spela f