Aftonbladet – 7 november 1849, sida 1

för allt tillåt mig säga er, huru förtviflad jag varit öfver att ej mera återse er hos min ädla kusin, markisinnan Amalia Bonzi...n Under sista veckanhar jag indragit alla mina visiter .. . Ert illamående på Cambriansbalen har icke haft ledsamma följder ? frågade Fabiano me1t en ganska tydlig mening i ton och blick. Nej, min herre... Jag hade glömt det som man glömmer allt dagen efter en bal...n Hvad ni är lycklig, madame, som har ett så artigt minne!... Jag har den olyckan jag att ingenting glömma... Jag erinrar mig till och med att i mitt hjerta ha närt en förhoppning, som jag i dag är tvungen att återgifva henne, som skänkt mig den ... — Jag förstår er icke, min herre.n Och jag, madame, jag har orätt förstått er . . . Ni måste känna alla mina fel... Ah! Ni har fel...n Jag bedrager mig, madame, jag borde kalla dem brott ..., Herr grefve, det är mig omöjligt att afhöra er bikt... De som ha brott att förebrå sig böra gå till kyrkan härbredvid och utbyta ångern mot förlåtelsen. Grefvinnan Hortensia förblef stående. För att sålunda bevisa att hon ej ville bevilja ett långt samtal i det hon uttalade dessa sista ord med en isande ton, uträckte hon handen mot dörren. Några ögonblicks tystnad inträdde. Fabiano stred med sin rörelse, ställde sig fastare, vande sig att betrakta denna qvinna och öfvergick med blixtens hastighet från en djerf beslutsamhet, som trotsar allt, till den djupaste kroppsoch själskrafternas vanmakt. Herr grefven, sade grefvinnan, jag väntar alltjemt meddelandet af den vigtiga sek som ni vet... Och ett sorgset leende åtföljde dessa ord. Fabiano darrade vid denna röst, som var för mycket lugn och melodiös för att gifva någon hoppets stråle åt den inbilskaste bland män. En infernalisk harm kom honom till bjelp; han erinrade sig hastigt den passionerade blick grefvinnan gifvit en rival på operan, då Otello