Aftonbladet – 6 november 1849, sida 2

-— Sistl. lördagsförmiddag blef en piza öfverkörd på nya slussen af bryggardrängen Johan Ericsson, dervid hennes ena fot nästan krossades under hjulet. — I går afton inkom på södra polisvaktkontoret bryggardrängen Per Magnus Erlandsson, medförande snickarearbetaren Anders Jansson, som på slussen fråntagit Erlandsson dess stockknif och dermed tillfogat honom ett sår i hufvudet. — På vaktkontoret knuffade Jansson polisbetjeningen och sönderref rocken för en af dem samt var så oregerlig, att han måste afföras till stadshushäktet. — Tvenne skräddaregesäller. hade begärt kallelse på en svarfvaregesäll, med anledning deraf att denne kallat dem bockar och bordstudsare. Den anklagade medgaf att så förhöll sig, men påstod att han benämnt dem så med den artigeste ton i verlden och under försäkran tillika om sin fullkomliga högaktning). På polismästarens förslag ingick parterna slutligen förlikning. HÄRADSRÄTTENS FÖRHANDLING SISTLIDNE FREDAG Å NYA CELLFÄNGELSET. Domsalen i nya cellfängelset är belägen två trappor upp. Vid dess nedra ända befinna sig tvenne dörrar; genom den ena insläppas arrestanterna; den andra går ut till ett yttre rum, hvarigenom de som icke höra till fängelset, passera. Domsalen är blåmålad, utan tapeter. Man skulle kunna anmärka, att vid dess möblerande afseende icke blifvit fästadt derpå, att någon gång en betydligare mängd åhörare kunde infinna sig. Domarbordet är mycket stort jemförelsevis med rummet. Bakom ordförandens stol stå mindre stolar för allmänna åklagare och andra vederbörande, och till dessas beqvämlighet finnas äfven ett par småbord. Långsät sidoväggarne och vid nedre ändan, mellan de båda dörrarne, gå träbänkar, för vittnen och åhörare, Vid inträdet straxt efter kl. 40 fann man redan Rätten hafva satt sig. Ordförande är häradshöfding Centerwall; en ung man biträder honom vid protokollet; tre nämndemän sitta, på sina perlfärgare träbänkar med ryggstöd, vid hvardera lingsidan af dombordet. Tvenne anklagade, i fängelsets hemska buldansdrägt, stå midt emot ordföranden. Den till venster är Dyring, annoterad på flere ställen i stadens brottmålsregister; den till venster är stenhuggeriarbetaren Olsson, häktad för delaktighet i stölden af silfver c. hos kamrer Blom på Ursvik. Det är detta brott, hvarom ransakningen fortsättes. — Dyring är en karl af mer än medelmåttig !ängd, mycket mager. Hans pannbildning är icke obehaglig, men de insjunkna ögonen, hans orakade haka, den gulgrå ansigtsfärgen och en stel orubblighet göra hans person motbjudande och hemsk, då han står der med armarna på ryggen, utan att röra en muskel, utan att förråda den ringaste sinnesrörelse. Olsson, till höger om honom, ser mera dum än elak ut, ehuru hans fysionomi äfven är motbjudande. Bland de öfriga närvarande märker man anhöriga till den bestulne hr Blom, gevaldiger Jäderin i uniform, ett par länsmän, flickan Kreis, som varit Dyrings älskarinna, på bänken bakom fångarne, hennes morbror, en liten gubbe, som oskyldigtvis blifvit misstänkt för delaktighet i brottet, ett par judar, af hvilka en tillhör målet, liksom äfven närvarande guldsmeden Bogren. Trängseln bland de närvarande är icke obetydlig. Ordföranden vänder sig till Dyring och uppmanar honom att bekänna; han föreställer honom, att ett fortsatt nekande icke kan hjelpa honom, då så många omständigheter förekomma, som göra hans fällande otvifvelaktigt, synnerligen då man funnit silfret nedgräfdt i trädgården straxt utanför fönstret till det rum, som af Dyring beboddes. Lögnen kan ej tillintetgöra alla dessa fakta, det vore bäst att han minskade besväret för domstolen och en mängd menniskor genom att bekänna sanningen. . Dyring. Jag har icke mer än en sanning att bekänna — jag är oskyldig. Ordf. Hur var då lägenheten, der Dyring bodde och der silfret fanns, belägen? Dyring, Mitt fönster låg åt trädgården, som var omgifven af ett lågt staket, hvaröfver hvem som ville, kunde lätt inkomma. Jäderin. Fönstret låg så lågt öfver trädgården (han visar med handen ungefär tre qvarter från golfvet) och man behöfde blott räcka ut armen för att nå silfret. För öfrigt var trädgården omgifven af ett flera alnar högt plank och alltid läst, så att ingen utan värdinnans vetskap kunde utifrån inkomma. Dyring. Jag hade icke någon tillgång till trädgården, då värdinnan hade nyckeln. Nu framhafves en liten kopparflaska om 4 qvarters rymd, som skall hafva tillhört Dyring, men som denne icke vill vidkännas. Ordföranden förehåller honom i skarpa ordalag att han förgäfves söker neka, då en mängd vittnen förefinnas emot honom; men hans lugn blir orubbligt, och han fortsätter sin utsago. Fabrikören Herrman Jakobsson, af mosaiska trosbekännelsen, förekallas och Dyring utföres för en stund. Jakobsson får göra en berättelse om sina lefnådsomständigheter och huru han kommit i beröring med Dyring. Han säger sig i början af året hafva haft uppdrag af en kryddkramhandlare att biträda dennes bodbetjent vid indrifvandet af beloppet för en mängd räkningar. Jakobsson medföljde för att bevittna accepterna. Dervid hade de, under Januari eller Februari d. å., kommit för att fråga efter, som han ville minnas, en murare upp i det rum, der Dalin (Jakobsson påstod att han aldrig hört annat namn på den person, som nu stod anklagad och hette Dyring) arbetade på tumstockar; och hade Jakobsson, som, då han icke anträffade den person han sökte, blott fällt några ord om att han vid ett annat tillfälle skulle vilja köpa tumstockar, derefter genast aflägsnat sig. Sedermera hade han en dag på Kammakargatan mött Dalin, som då tillfrågat honom, om han ville köpa tumstockar, hvarföre Jakobson påföljde söndag inställt sig hos honom, vägledd af ett fruntimmer, som han uppgaf sig icke känna; och då hade talet blott varit om tumstockar; ingen hade varit närvarande, ty Dalin hade utvisat qvinnan. S , Ordf. Jo-jo, hon skulle väl utvisas, på det silfverköpet måtte försiggå utan vittnen. — Jakobsson. Jag har icke köpt något silfver, har icke sett något silfver, Gud är mitt vittne. — Ordf: Kberopa icke honom, ni blir då mycket Mp om omm aAa. LR AR tin A RM