Aftonbladet – 6 november 1849, sida 1

luftiga trädgårdar, och tycktes lifva de båda marmorlejonen vid trappans balustrad. Fabiano hade denna jernvilja, som under passionens häftiga stormar vet att kalla lugnet och kallblodigheten till sin bjelp för att begrunda och upptänka någon utgångsplan. Flera gånger hade han studerat karakteren hos löparen i palatset Braschi. Denne tjenare tycktes honom förena alla en slafvisk persons egenskaper, en sådan som kan begå ett förräderi för penningar. Han var en af dessa italienare, som blifvit upptagne från gatan af någon förnäm medlidsam dam, hvilken låtit honom utbyta sina trasor mot ett livr, och som genom detta välgörenhetssäde framkallat en skörd af otacksamhet. Denne här kallade sig Antonini. När han gick med sin matmors uppdrag från palatset Braschi, bar hans ansigte prägeln af tröghet; på gatorna antog allt hvad han såg formen af ett skådespel och en förströelse: pilgrimen lastad med snäckor, tiggaren med sin säck, en procession af munkar, bäraren sjungande sin morgonpsalm, en träta mellan tiggarne framför baracken, en grupp stojande sjömän som spela morra ), en konfektmånglerska, en milare som kluddade på en skylt, intresserade honom, utom det uppdrag han fått. Fabiano, som studerat denne tjenares lynne, tilltalade honom en dag på gatan, med följande ord: Hör! Känner du kyrkan Madonna de! Remedio ?, Ja, monsignore, svarade Antonini utan förvirring, det är den första kyrkan på höger hand, näst efter teatern., Godt! Du skall gå dit och fråga efter veckopresten, samt gifva honom detta hundrafrancesstycke och bedja honom att han låter femtio vaxljus brinna framför altaret. Betjenten betraktade Fabiano och guldstycket med ett förbluffadt utseeende och framräckte machinmessigt handen, med ett miss) Ett slags italienskt fingerspel, då man håller upp några fingrar, hvilkas antal gissas af en annan som! icke ser dem, Öfvers.. anm.