Aftonbladet – 5 november 1849, sida 3

lag. Constantinus antog christendomen; och nästan 1ela verlden antog den med honom till namnet. Af n omvändelse af sådant slag, ett verk af kungligt xempel och folkets egennyttiga förhoppningar, hvad ferkningar kunde man vänta! Det gamla Roms kriiska tyranni, som underkufyat verlden, var nära att lutas. Den rikedom, hvarpå tusen stater blifvit öfvade, hade blifvit ett gift i dess barm, och bragt fyver detsamma blodsutgjutelse och tårar, den stränga redergällningen, som nationers plundringar och orättisan aldrig i något fall undgår. Men, liksom om len bortvikna despotismens ande hyvilade öfver de ju kullarne, och sökte endast en ny kropp, för att ippstiga i. en förskräckligare, började ett nytt tyranni, form af -prestlist, tio gånger.rysligare och förhatigare, än det gala, — emedan det var ett, som icke ullenast sökte uuu ::rfva menniskors personer, utan ifven qväfva vetandet; nedtrycka menniskosjälen i evig barndom; och beherrska den, i dess fåvitska, med mysterier och fasor. Tiderna gynnade försöket. Med Romerska rikets borgerliga makt, försvunno ve.enskaper och litteratur. En sjelfsvåldig armee beherrskade ett liderligt och förvekligadt folks öde; och Göthiska och Hunniska nationerna, sem i ofantliga strömmar öfversvämmade Europas föråldrade stater, spridde, för någon tid, förödelse, fattigdom och okunnighet. Vid denna krisis, medan det hade att göra med horder af råa krigare, som, starka till kroppen, och vilda till sederna, voro dock icke utan stora själskrafter, och hade genom tradition många grundsatser af moralisk och intellektuell förträfflighet, men klädda i barns enfaldiga lättrogenhet, — uppsteg prestlistens ande i Rom, och antog alla sina gamla och uppblåsta anspråk. Liksom om djefvulen, intagen af illska öfver kristendomens utbredande, som hotade att tillintetgöra hans makt, passat på tillfället att tillfoga den det dödligaste sår, och icke funnit något redskap så gynnande för hans afsigt som en prest, — en så ärofull och utmärkt triumf hade han ännu aldrig vunnit sedan verldens skapelse! Hade han uttänkt ett system för sig sjelf, kunde ban aldrig valt ett likt påfveväldet; — ett system som, föregifvande sig vara Christi, hindrade bibelns läsande; — qväfde vetandet, — fängslade menniskoförnuftet, — roade det med de löjligaste lekverk, — och å embetsvägnar gaf tillåtelse att begå allt slags brott och skändlighet: Satan sjelf i prestdrägt satte sin thrön på de sju kullarne och grinade i hemsk fröjd öfver okunnighetens, skrymteriets, falhetens och vällustens uppenbara och allmänna välde. (Slutet följer.)