anoner, som voro uppställda till dess försvar, öllo i folkets händer. Förbittringen mot Iaour. — som våliat hela denna olycka och inill sista stunden lät med kartescher skjuta på le tätaste folkhoparne — hade nu nått en ruktansvärd höjd. Man genomsökte hvarje vrå af arsenalen, dit den olycklige tagit sin iliflykt, för att med kanonernas åska nedtysta olkets förbannelser. Några arbetare funno hoiom i bans gömsle och trodde sig utöfva en kt af rättvis hämnd, då de skickade honom ill evigheten; en smed krossade med sin slägga nans tinning och hans lik uthängdes genom ett fönster. — Utanföre skallade under tiden den förbittrade folkhopens rop: Till lyktpålen med örrädarn ! Så tillgick det Latourska mordet)! Månne ej tusende, ja många gånger tusende dylika mord blifvit af de österrikiska fältherrarne utöfvade, der de uppträdt såsom segervinnare och diktatorer? Man har beklagat, att Latour icke blott dödades, utan äfven stvmpades! Nå väl, se här ett bevis på huru österrikisk militär behandlat en man af folket: Då det af Auersperg lemnade lägret vid Belvedere, utanför Wien, togs i besittning af akademiska legionen, fann man i Schwarzenbergska trädgärden liket af en i truppernas händer fallen student, stympadt på följande omenskliga sätt: hulvudskålen var krossad, ögonen utbrända, läppar och tunga bortslitna, fingrarne illa stympade, samt knappt en fläck på hela kroppen ulan märken efter den mest barbariska behandling. Detta lik bars af det uppbragta folket till Aulan och fördes derifrån till riksförsamlingen, under ropen: Folkets representanter måste se huru vi handteras,, Några deputerade, hvaribland Schuselka och Fischhoff, fram trädde till den i riksda ens lokal inburna likbåren, och lyftade den duk, som höljde det olyckliga offret. Stum fasa intog de deputerade vid åsynen af den kannibalism, som af kejserliga österrikiska soldater blifvit utöfvad af hämndlystnad. Schuselka yttrade då med djupt gripande allvar: Svärjen, bröder, att j nicke viljen afstå en tumsbredd: af friheten, a folkets rättigheter, äfven om vi alla äro dömde att undergå en sådan död som denne olycklige medbroder! Och med uppräckta händer svor den talrika församlingen den förestafvade eden. Tvenne dagar efter krigsministern Latours död ankommo till krigsministeren depescher från Jellacic, hvaruti han framställde oundgängligheten att skyndsamt remittera honom ansenliga penningebelopp. Om några ytterligare bevis erfordrats på Jellacies intima relationer till Latour, så skulle detta faktum ensamt vara tillräckligt att fälla honom inför allmänna opinionen. (Forts.)