Aftonbladet – 5 november 1849, sida 2

Enligt en korrespondens från Konstantinopel var ryska kejsarens bref till sultanen, rörande, de polska flyktingarnes utlemnande, af följande lydelse: Bekant med E. M:ts tänkesätt, kan jag icke betvifla, att Ni med deltagande sett den lyckliga utgången af det envisa krig, som så länge gödt Ungern med blod. Jag skyndar att meddela er denna händelse, hvari min bär verksamt deltagit. Den skall, hoppas jag, inleda en ny xXra och göra ett slut på allt det onda, som revolutionsyran föranledt i den moraliska och politiska verlden. Alla dessa utan all anledning framkallade anarchiska krampryckningar hafva hopat en sådan massa ruiner, skapat så mycket elände och lidande, att de ur sin förblindelse tagna folken nu börja längta efter ordningens, förtroendets och säkerhetens återvändande. Magyarernas uppresning hotade icke blott österrikiska kejsardömets existens, hvars integritet. utgör ett väsendtligt element i den politiska jemnvigten, utan i följd af den solidaritet, som förenade densamma med revolutionens särskilda centralpunkter på kontinenten och i synnerhet med polska propagandan, rigtade denna fruktansvärda insurrektion sitt angrepp mot grundvalarne för samhällsordningen, hvars sista räddningsankar blef den väpnade makten. Numera kunde jag icke längre draga i betänkande att i vågskålen lägga tyngden af mitt rikes disponibla stridskrafter. Ryssland har intervenerat i Ungern i kraft af samma konservativa princip, som i fjol föranledde mitt pligtenliga anbud till E. M. om det väpnade bistånd, hvars ändamål var att återställa er öppet missaktade autoritet i Donaufurstendömena, der ett upproriskt parti smickrade sig med att kunna verkställa sina omstörtningsplaner under skydd af den allmänna upplösning, som då gaf sig tillkänna i alla delar af Europa. Den gudomliga Försynen har välsignat våra ansträngningar. På andra sidan Donau, likasom på Theiss slätter, har Ryssland med sjelfförsakelse uppfyllt sitt frälsarekall. Dess härar hafva visat sig i dessa trakter, för att betrygga de ordnade förhållandenas och legitimitetens seger. Jag uppdrager åt generalen furst Radziwill, som skall hafva den äran att öfverlemna denna skrifvelse åt E. M., att meddela detaljerna af hvad som sednast händt i Ungern. Jag lyckönskar mig till den lyckliga utgången på detta krig, så mycket mer, som ordningens återställande i Ungern nödvändigtvis måste utöfva ett helsosamt inflytande på den moraliska pacifikationen af de Osmaniska Donauprovinserna, hvilka med anledning af det osäkra läge, hvari de befinna sig i följd af de oroligheter, som hemsökt dem, ännu innehålla så många revolutionära frön. Ju mer jag betraktar vigten af detta sakernas tillstånd, desto mer erkänner jag den visa, fasta och riktiga hållningen hos den Höga Portens delegerade vid den tid, då Bem med väpnad hand företog ett infall i Moldau uti det öppet förklarade ändamålet att der föranleda ett uppror. De principer, som leda den nära alliansen mellan begges våra stater och som med så mycken ära blifvit följda af de Ottomaniska myndigheterna vid Donau i deras förfarande mot de magyariska skaror, som kastat sig in på Ottomaniska området, gifva mig den innerliga öfvertygelse, att E. M. skall till sina ministrars allvarliga öfvervägande rekommendera en fråga, som ligger mig nära om bjertat. Den är anledningen till de steg, som jag åt min representant hos den Höga Porten uppdrager att taga med hänseende till några polska flyktingar, hvilka, sedan de gjort sig skyldiga till högförräderi mot min regering, brottsligt deltagit i de tilldragelser, af hvilka Ungern blifvit hemsökt. Med den ifriga önskan, att icke något moln måtte uppstiga mellan våra begge stater, fäster jag särskild vigt vid ett tillfredsställande slut på denna angelägenhet. Litande på det välvilliga mottagande som hr v. Titows föreställningar skola möta hos E. M:s regering, anhåller jag, att E. M. måtte mottaga försäkringarne om min högaktning och orubbliga tillgifvenhet. Warschau den 26 Augusti 1849. Utom denna skrifvelse, meddelar samma korrespondent ytterligare två noter, som hänföra sig till utlevereringsfrågan. Den första noten lär från grefve Stärmer och daterad d. 14 Sept. Österrikiska sändebudet klagar deri, att han alltifrån den 24 Aug., sålunda tre veckor, förgälves väntat ett skriftligt svar på sin till PorIten ställda begäran om utlevereringen; att Iman hittills uppehållit honom med muntliga Iförsäkringar om sin goda vilja, med rekriminationer öfver Österrikes förfarande under liklartade omständigheter samt med falska räsonInemanger, och att han äfven genom en audiens hos sultanen icke vunnit mera än förut, enär IPadischah visat honom till sina ministrar, hvilka på tio dagar icke låtit det ringaste höra af sig. IHan slutar sin note med den förklaringen, att, om han inom två dagar, d.. v. s. till afltonen d. 46, icke fått bestämdt löfte, att Porten skall låta utlemna alla de ditflydda rebel, lerna, så får Porten anse hans diplomatiska -Iförbindelser med densamma såsom tills vidare -lafbrutna. — Den andra noten är från hr v. -ITitow och dat. d. 28 Sept. Denna åberopar en redan d. 49 Augusti af ryska kommissarien