Aftonbladet – 5 november 1849, sida 2

:ydde: ni är en lustig hofnarr! och hon sade: Jag känner ej tillräckligt Rossinis musik, för att bedöma den; men jag tror, grefve Fabiano, att jag skall vara af er tanke, när jag en gång lärt känna den., Anatole de Mersanes inträde afbröt detta samtal. Fabiano, som satt vid grefvinnan Hortensias sida, reste sig, för att lemna sin plats åt den nykomne, enligt det rådande italienska bruket. Då ridåen gick upp inbjöd -grefvinnan sina unga gäster att stanna qvar. Hon behöfde ej vara envis för att blifva åtlydd:. Viano hade, för att ej blifva märkt af publiken, dragit sig tillbaka i logens mörkaste hörn. i det han antog en af dessa tvetydiga ställningar, som tillkännagifva antingen. djupt begrundade eller låtsad sömn. Han hade i Otello inflickat Armidas duett af Rossini: Amor ponente nome! som publiken väntade med otålighet. Rossini har skrivit denna underbara duo i Neapel. v Han hade i sitt hjerta en skatt af ungdom och kärlek, och han utgöt den ibrinnande och längtansfulla toner på ett blad af sitt partitur. All den mystiska vällust och sinliga passion, som ligger i denna veka atmosfer, som kallat Capua och Sybaris till lif, alla de hemliga hänförelser, som med natten sänka sig ned på viken och under vinrankorna, allt det melodiösa, det doftande i qvinnans röst, allt det behag, som andas med kärleken, med solen, med stjernorna, bland orangerna och på kullarna: allt sammangjutes i denna duo ur Armida. Orkestern och sången framandas obeskrifliga välljud, och det känsliga bjerta, som, förnimmer dem, erfar en aningsfull tjusning som kommer det att darra af lycksalighet. Duetten börjades. E Grefve Anatole Jutade sig mot logekanten, såsom för att insupa en efter annan af dessa musikens och röstens ljufliga emanationer. Ett sorl af inre fröjd, sakta och lätt som vindens suck i piniernas toppar, lopp genom teajtersalongen och blandades med sången och Orkestern. (Forts. följer)