Aftonbladet – 2 november 1849, sida 2

het, som tillkännagifver kroppens helsa och själens sjuklighet, och som underbart upphöjer hårets ebenholz och lågan i svarta ögon. Det stolta uttrycket i hans drag och blick tycktes mycket mer tillhöra artistens snille än bördens ädelhet; det låg i alla hans rörelser denna oraciösa smidighet och denna lätta böjlighet, som man vanligen finner hos alla energiskt bildade män, som hafva välde öfver sig sjelfva. samt äro starke i arm och tanke, som tidigt utforskat lifvets hemligheter och som ingenting frukta, emedan de vänta allt. Den unga polskan uppväckte ett långt sorl af förtjusning; qvinnorna blefvo bländade af hennes toalett, männen beundrade hennes behag och skönhet. Hon bar en syrenfärgad robe af sammetsartad cröpe, kring midjan sammanhållen medelst en gördel af perlsnören; hennes korta ärmar, prydda på axlarne med sattinsrosor i form af fjärilsvingar, blottade en snöhvit arm, gjuten, såsom det ville synas, efter dArles Venus; hennes halsband af diamanter, perlor och rubiner, fördunklades af denbländande glansen från hennes ögon, läppar och hals; hennes rika hår, lågdt i en krans, delade sig vid tinningarne f två flätor och pryddes af tvänne klasar acaciablommor, lätta som colihrisfjädrar. Ett öfverlägset behag förrådde sig i hvarje del af denna drägt; i hvarje veck, i hvarje smycke, i hvarje blomma: öfverallt spelade en glädje och ett lif, som hänryckte allas ögon. Också när grefvinnan inträdd2, tycktes alla de ljufva känslor, som tillhöra Italiens hiramel, som komma från musiken, från hafvets och blommornas parfym, alla sköna bi!der i denna nattliga fest, upplifva: och insväfva med henne: hon var drottning utan medtäflare midt ibland ett folk af tillbedjare. , Grefve Fabiano och hans vän Octavien 0. ropega följde nära efter den unga och vackra