Aftonbladet – 2 november 1849, sida 2

vånande benägenhet att, om ock icke omedelbart kämpa för mörker, våld, godtycklighet och folkets qvarhållande så wvidt möjligt i andligt slafveri och lekamlig uselhet, åtminstone en corps synes föga fallen att öfvergå på ljusets sida, eller sjelf följa de innersta föreskrifterna i läran, som predikas. De mindre goda följderna häraf kunna också icke undgå att på flera ställen i landet kännas och vara temligen allmänt bekanta. Beklagligen hör man från många håll i församlingarne, om icke alltid köld och bitterhet emot presterskapet, dock en obelåtenhet och klagan, jemte ett visst ifrågasättande hvartill det då egentligen till sluts skall tjena, att med så stora omkostnader underhålla en skara embetsmän af det ringa andliga gagn man tycker sig varsna, tillika med en viss fiendtlighet och likasom ett ordentligt sträfvande hos dem emot det för folket bättre. Man ser lätt huru farliga och undergräfvande dylika tänkesätt måste vara, om de ännu mer få rotfästa sig hos en publik, der de redan äro icke så litet allmänna: derjemte måste man finna huru orättvisa de äro, så framt det här varit missbruket som dragit förargelse öfver sjelfva det goda bruket, d. v. s. kastat en mörk dager på ett eljest heligt kall. Tydligt måste då blifva, att denna fara och denna orättvisa icke annorlunda eller bättre kunna afvändas, än derigenom, att en noggrann skillnad uppställes emellan hvad som verkligen är godt i det presterliga, och hvilket icke är det; hvarefter utan tvifvel, då det sednare — hvilket Howitt med ett gemensamt namn kallar prestlisten, — förkastas, det förra qvarstår i desto större säkerhet, till samhällets väl och ståndets eget bästa. Ur denna synpunkt måste förevarande bok äfven för presterskapet i allmänhet vara högst kärkommen, såsom gagnelig till utsofrande af det mindre goda på prestklassens eget område, och dymedelst stärkande af allt det återstående förträffliga hos religionens sanna vårdare. Det är anmärkningsvärdt att läsa med hvilka stridiga känslor de olika partierna i England emottagit Howitts bok. Under det att en af pressens organer (Christian Advocate) förespår hans verk en popularitet och en nytta, jemförliga med hvilken boks som helst, men tilllika om förf. säger, att presterskapet skall vara färdigt att hastigt sluka honom; och en annan (Weekly Dispatch) tror, att alla som frossa på religionens vanhedrande bedrägerier, skola förklara hr H. för en atheist, en hedning, en jakobin äc., men tillika ber sina landsmän icke ,återigen låta narra sig af denna gamla manöver; så framträder en äkta högkyrklig organ (British or Clerical Magazine) med skällsord, hellre än med något slags bevisning, och kallar hr H. helt kort och godt en padda, en huggorm, antikrist, dumhufvud, socinian, professor i bombast och rodomontad, gudsföraktare, 0. s. v. Dessa skarpa domar indemniseras likväl genom en annan aktad tidskrift, Atheneum, som på ett ställe om hr H:s arbete yttrar, att det är ett lysande vältalighetsstycke, ganska mycket påminnande om Miltons prosa. Också menar Liverpool Albion, att en offentlig framställning af (det ecclesiastika) systemet, mera djerf och svårare att! vederlägga, knappt någonsin utkommit. Shef-l field Independent talar helt oförbehållsamt om sitt nöje att anmäla ett verk, så passande för vår tids ståndpunkt och behof. Den tron är djupt rotad och blir dagligen mera spridd, säger denna engelska organ, att statsreligioner äro oförenliga med en god regeringp. När man hör så märkliga utsagor, lönar det säkert mödan, att taga kännedom om hvad denna bok då egentligen har att förkunna. Förf. tillkännagifver med ett par ord hvad han kämpar för; det är: Christi kyrkas befrielse från menniskokyrkors träldom. Troligen skall det intressera läsaren, att se huru hr H. sjelf karakteriserar den religiösa ställningen i det land, för hvilket han egentligen skrifver, och hvilken, utan att kunna ega full motsvarighet hos oss, dock har sina vissa slående likheter med åtskilliga sektförhållanden i Norden. Han säger: Aldrig någonsin företedde sig så ärofulla bevis på statsreligioners fullkomliga otillräcklighet, att verkliggöra de beprisade syftemålen med deras inrättande och bibehållande, som de, hvilka visat sig i detta rikes statskyrkors närvarande ställning. Efter allt hvad som så högt lofordåts om statsreligioners ovilkorliga nödvändighet för bibehållandet af enhet och likformighet i religiös tro, och om att visa veriden, hvad som verkligen är nationens religion, skulle det ändå bry det skickligaste hufvud att säga 0ss, hvad som i sjelfva verket för närvarande är statens religion. I första rummet, om vi söka nationens religion, finna vi oss straxt midtibland en här af olika sekter (Dissenters) till ett sådant antal, att vi äro tvungna att afstå ifrån att söka nationens religion i statens religion. Lemna vi nu detta å sido och antaga, att regeringens stora mål är förfeladt, att den icke har lyckats uti att göra stats-religionen till nationalreligion, och åtnöja oss med att fråga hvad statens religion då är, så finna vi oss det oaktadt i icke mindre förlägenhet. Några skola -dristigt säga 0ss, att statsreligionen är trefaldig — Episcopalismen, Presbyterianismen och Katholicismen, emedan dessa äro de tre rådande religionerna i England, Skottland och Irland, och alla dessa hafva sina representanter i parlamentet. Icke desto mindre äro vi i lika ovisshet, antingen vi följa vår egen öfvertygelse, att vår stat, som har 3 religioner på engång, icke är så högeligen religiös, eller vi låta leda oss af sjelfva presterskapets påståenden, att statsreligion endast bör sökas hos de af staten besoldade kyrkorna. Hvar, fråga vi, är enhet och likformighet i tron? Aldrig, i sanning, har man sett en sådan oenighet och sönSR a a a rr rn ra a een