Aftonbladet – 2 november 1849, sida 1

jeller tre fall af pökelexe.sser äro allt hvad Iman kan lägga ledarne af 1848 års revoluItionära rörelser till last. Det ungerska kriget utmärkte sig, såsom bekant är, genom sin humanitet, till och med i en företrädesvis human epok. Görgey och Guyon, B-m och Dembinski stredo mot sin barbariska fiende med vår glachandsks-civilisations fina etikett och en feodal turnares ridderlighet. Men nu visar det sig, att all denna moderation var ett fel, om icke en förbrytelse. Vid ingen period af striden felades i Frankrike, Italien, Tyskland eller Ungern vilda och grymma karakterer, som skulle funnit förnöjelse i blodsutgjutelse, och fanatici, som voro beredda att för en ide offra hekatomber. Men till vårt tidehvarfs ära blefvo de trängde åt sidan af deras mildare kamrater. Men desse sednare erhålla nu en fruktansvärd lexa. Marcus Antonius skulle icke hafva organiserat det andra triumviratets proskription om den praktiske och prosaiske Crassuis lyckats göra sin röst hörd. Nästa revolutions Crassier skola för sina rådslag åberopa en fruktansvärd auktoritet. De skola hänvisa de fiender, som de en gång skonade och som visat sig så ovärdiga medlidandet, så oförmögne att uppskatta dess värde, på de österrikiska och neapolitanska ministrar, som nu kräfva en blodig hämnd för sina lidna förödmjukelser — på prinsarne af blodet, som bilda kärnan af en ansvarslös oeh förrädisk) kamarilla — på de oädla härförare, som nu dricka sina landsmäns blod, hvilka de icke voro i stånd alt öfvervinna med inhemska vapen. — Om nästa revolution upprättar guillotiner och tager till fältrop Guizots bekanta utrop: Soyez impitoyables! (Varen obevekliga!), då skall ingen menniska kunna säga, att dessa blodiga grymheter äro något annat än erfarenhetens omisskännligaste föreskrift. Revolutionärerna år 1848 började sitt spel med slöa klingor. Deras motståndare hafva framhemtat de skarpa svärden, och att på nytt kasta dessa åt sidan vore icke humanitet, utan dumt och oförsvarligt sjelfmord. Denna märkvärdiga opinionsyttring inom den engelska pressen får ett så mycket större intresse, di man besinnar att den icke utgått från den politiska fraktion, som af reaktionärerne i Tyskland benämnes die Wähler, d. v. s. röd-republikaner eller revolutionära radikaler, utan från organen för en af de moderataste fraktioner bland de engelska liberala.