Aftonbladet – 31 oktober 1849, sida 2

— Re ——— LL — säga nej till något. Följden blef att jag, innan jag uppnått mina ynglingaår, bortdrefs tillika med Frank Dubracol, som icke allenast lånat en stor summa penningar af mig, utan äfven inledt mig i den affär, som var orsaken till min onåd vid gymnasiet. Sällan tog jag något steg, om än aldrig så obetydligt, utan att rådfråga mina vänner. Och hellre än att misshaga någon af dem, skulle jag öfvergifvit alltsammans. Hvilket yrke skall jag välja ? frågade jag dem efter min skolastiska banas plötsliga slut. Studera medicinn, sade en. pLagfarenhet, sade en annan. Teologil sade min ogifta tant. Mekanik, sade Frank Dubracol. Kom på mitt kontor och lär dig att bli en köpman, sade en min onkel af gamla skolan. Det syntes mig, som om det enda möjliga sätt att undvika att förolämpa mina rådgifvare, vore att ej antaga någons råd särskildt, utan förblifva det jag var och göra ingenting. Jag öfverlemnade mig följaktligen åt d2tta angenäma lefnadsyrke. En vacker dag blef jag kär. Det sköna föremålet för mitt hjertas låga var dotter till en värdshusvärd, som, enligt hvad ryktet påstod, förvärfvat en stor förmögenhet genom spel. Jag brydde mig aldrig om att underrätta mig hvem eller hvad han var. Han hade en gentlemans utseende och sätt; och hans dotter — ljufva Emely Bertrand! Ännu i denna dag kan jag icke nämna ditt namn, utan att känna en rörelse i min strupe som om mitt hjerta ville följa det efter! Bahl Bort med känslosamheten! Ja, bort med den! Och gå på med er historia! Jag är rädd att det blir en långtrådiger en,