Aftonbladet – 31 oktober 1849, sida 2

len öfriga armeens bekostnad varande orätt-ä mätig besittning. Detta om saken, sedd ur sin allmänna synd v punkt. Sedd åter ur den speciela, torde föl-j: ande vara tillräckligt för stadgandet af hvarje oväldigt omdöme. Hvad afses väl med våra sardesregementer? — Jo vakthållningen om hvad nationen bör anse ypperst, sin Konung, samt derjemte bestridandet af den nödig befunna garnisonen i hufvudstaden. Aro, hvad det förstnämnda ändamålet angår, gardesregementerne, i följd af sin sammansättning, mera berättigade till nämnde företräde än den öfriga armeen ? — Obestridligen nej, utan att derföre på minsta sätt vilja nedsätta nämnde regementer. Angående först och främst sjelfva truppen, så får jag för min del, på samma gång jag öppet förklarar, att jag ingalunda delar deras åsigt, hvilka anse att vår närvarande värfvade soldat i moraliskt hänseende står efter den indelta, äfven bestämdt påstå, att ingenting finnes, som i något afseende ställer gardisten framför indelta soldaten 2). Hvad åter befälet angår, så måste hvar och en, som icke vill göra sig saker till en kränkning af det rätta och sanna, högtidligen bestrida hvarje på verk: lig förtjenst grundadt företräde hos gardesofficern framför den indelte. Hvad, som i de föreslagna förändringarne än ytterligare billigar gardesregementernes indragning, är, att indelta armeen, genom marcherne till och ifrån hufvudstaden i förening med garnisonstjenstgöringen derstädes, bereddes tillfälle förvärfva de för dess fullständiga tjenstbarhet nu saknade egenskaper, på samma gång som statsverket, inberäknadt kostnaden för förenämnde garnisonstjenst, tillskyndades en årlig besparing af cirka 250,000 rdr. Hvad slutligen den invändning angår: men hvad skola väl gardesofficerarne säga härom? så får jag först och främst beklaga, att en dylik invändning hos oss kunnat göras, med något anspråk på afseende, samt derefter förklara, att jag är fullt och fast öfvertygad, att hvarje officer vid gardet är så genomträngd af sin blick med allvar skulle vilja lägga sitt enskilta intresse på vågskålen emot det allmännas. Jag öfvergår nu till en annan vigtig del af landtförsvaret nemligen: krigs-reserven. Krigs-reserven utgöres af allmänna beväringsmanskapets samtlige 5 klasser. Under fredstid inmönstras den, införes i rullorna och fördelas med tillhjelp häraf, i fastställd proportion, på armeens samtlige vapen, men exerceras icke. Skälet härtill är i det föregående anfördt och behöfver således ej här upprepas. Vid utbrott af ett krig, inträder först krigsreservens tjenstgöringsskyldighet, men då lika för alla 5 klasserne; och hvilka böra utgå i den ordning och till det antal konungen inom hvarje provins nödigt pröfvar. Under krig är så stor del af -krigsreserven afsedd att införlifvas med stående hären, som erfordras: vid infanteriet för utgörandet af andra ledet; vid kavalleriets dragoner för utgörandet af de s. k. tvåorna eller afmarchernas mittelmän; vid artilleriet för utgörandet af fullständig servis till fotbatterierne och parken; vid ingeniörtrupperne för verkställandet af dess arbeten. Af krigsreserven uttages äfven nödigt antal tross-soldater. Återstoden deraf qvarstår såsom för landtförsvaret disponibel; allt på sätt nödigt anses. I följd af krigsreservens afsedda införlifvande med den stående hären, bör, såsom ändamålsenligt härmed, äfven vid mönstringstillfället tillkännagifvas för hvar och en beväringsyngling vapnet, brigaden och kompaniet eller sqvadronen, batteriet ban kommer att tillhöra, eller ock om han upptages såsom endast disponibel. I och för hästars anskaffande under krigstid, tillhöra så väl de till infanteri förvandlade 3,805 rusthå!lsnummer, som äfven hvarje extra roteringen tillhörande nummer, krigsreserven. Under fredstid äro, emot erläggandet af öfverenskommen vakansafgift, de förstnämnde befriade, från hästt ållningsskyldigheten; de sednare åter, äro under nämnde tid befriade från alla slags prestanda. Under krigstid åligger deremot hvar och en af de förre att vid anfordran anskaffa en med tillhörande mundering försedd tjenstehäst, och hvar och en af de sednare en lika skyldighet med hänseende till en trosshäst. Då förmågan att nöjaktigt kunna använda geväret såsom skjutvapen är ett nödvändighetsvilkor för soldatens tjenstbarhet, så bör förvärfvandet deraf, såsom erfordrande längre öfning och ständig repetition, icke uppskjutas till dess användandet blir af nöden och inlärandet är för sent. Det är för förvärfvandet af förenämnde kunskap — nödig för hvarje svensk man, hvilken anser bibehållandet af den från förfädren ärfda frihet och sjelfständighet som dyrbar — som jag anser hvarje medel härtill böra anlitas. För att likväl häruti uppnå det obestridligen önskvärda målet, finnes, enligt Imin bestämda öfvertygelse, icke mer än ett lenda sätt att tillvägagå, det nemligen, att på Isamma gång man på öfvertygelsens väg hos nation söker uppväcka en allmän åtrå till förTvärfvandet af förenämnde kunskap, styrelsen 18) Denna fråga bedömmes med en ända till det löjliga gränsande inkonseqvens. Man säger nemligen på samma gång: att konungamakten i Sverge hvi. lar på indelta armen; att vår indelta soldat som både krigare och menniska står högt öfver alla andra soldater, således äfven öfver våra gardister. 1 Men icke destomindre tydes det som en slags förf nedring, om Sverges Konung skulle nödsakas an förtro sin vård åt de förre, erkändt bättre, i stället för åt de sednare, enligt uppgift sämre. Ett dylikt tillvägagående kan icke förklaras annorlunda, I än som en produkt af den mest enfaldiga motsämedborgerliga pligt, att han intet enda ögon-l: ke mm hh 1 s