Aftonbladet – 29 oktober 1849, sida 2

Jag vill derför ej säga som du, kära Portsten, att gqvinnans emancipation är ett narrverk, som blifvit uthvissladt. En mängd dårar, hafva väl försökt att göra sig intressanta och roliga deröfver, men det betyder icke stort. Först då en mängd föråldrade fördomar försvunnit, då man ej längre med uppsåt afhåller qvinnan. ifrån de kunskaper, som kunna gagna henne i afseende på hennes oberoende, då själsbildningen nog framskridit för att lära oss skydda, i stället att anfalla hennes egendom — först då skall qvinnans emancipation bli lika möjlig som vår. Men det blir ej i vår tid, det kan du glädja dig åt, min vän, slöt professorn i det han med en kort nick åt lagmannen lade Cecilias arm i sin och gick in med henne i salongen. Han är samma narr, som han alltid varitn, sade lagmannen, höjande på axlarna och långsamt vandrande utför trapporna nedåt parken. ;Det der dopet har ej sköljt bort en enda af hans galna ideer. Det var tidigt en morgon några dagar efter Walfrids återkomst. Alla de gäster, som inkräktat det lilla landthuset, hade. lemnat det aftonen förut. Allt var så tyst och stilla, så fredligt och lugnt inom och utom detsamma, Endast Stylin våndrade ifrigt fram och åter — i skuggan af soltältet — med en mycket djupsinnig och vigtig min. Den svala och friska morgonvinden flägtade hans tunna grå hår fram och åter öfver pannan, och solen skickade då och då, emellan tungorna på tältet, en klar blick öfver hans lilla bleka ansigte. Då stack Sara långsamt ut sitt frodiga hufvud genom salongsdörren och såg sig spanande omkring. Kors är det Stylin, som går här och tassar helt allena? sade hon då hon fick syn på den lille gubben. Jag har hört det fnaska bär ute halfva natten, men jag trodde att det var Ajax. Har det alltjemt varit Stylin? i Ja, min ärade madam, det har varit och är visserligen jag sjelf,, svarade Stylin, synbarligen ganska upprymd. Jag får önska madam Sara en god morgon!p