Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 2

de personer, åt hvilka borgarne inom sig skänkte sitt förtroende; och så till vida kan visserligen en berömlig sida sökas i motivet. Vid närmare påseende måste man dock finna, att de som utgått ifrån en sådan föreställning, befunnit sig i en illusion. Till den ifrågavarande principens utförande-af ett samhälles styrande genom borgarne sjelfva måste nemligen höra, dels att desse ega genom val och genom pluralitetens beslut utse de personer, som skola utöfva de offentliga uppdragen, dels också att dessa antingen äro valda för tillfället, såsom uti en jury, eller för en längre eller kortare viss tid, såsom händelsen är till åtskilliga befattningar, t. ex. drätseloch inqvarteringskommissionerna, stadsnämnden m. m., samt att andra kunna väljas i deras ställe om kommunen blir missnöjd med dem. Intetdera häraf eger deremot rum med rådmännen. Borgerskapet har någon gång i fordna tider,i någon af de exstaser af underdånighet som emellanåt framträder såsom ett karaktersdrag hos borgare i hufvudstäder, lemnat ifrån sig åt konun: gamakten denna rättighet att tillsätta sina rådmän, och konungamakten släpper icke gerna af fri vilja något prerogativ, som den en gång fått tag i. Dertill utnämnas rådmännen icke på vissa år i sender, utan på lifstid. Utnämnde af konungamakten på lifstid, tillhöra således rådmännen, litterata eller illitterata, den egentliga embetsmannaklassen, trots så mycket som någon annan embetsman, och erfarenheten bestyrker äfven att de så betrakta sig sjelfva. Lägger man härtill ytterligare den vigtiga omständigheten, som förut blifvit vidrörd under öfverläggningen, att rådmännens befattning efter den nya organisationen blir helt och hållet juridisk eller lagskipande, och besinnar man att till lagskipning fordras lagkunskap, så synas inga skäl af något värde kunna återstå för hvad man skulle kunna kalla den illitterata meningen. Man föres då i stället på den tankan, om ej det privilegium som pluraliteten velat skydda och bibehålla, egentligen reducerar sig till ett privilegium på några indrägtiga pensionsplatser för en och annan handtverkare och minuthandlare, antingen någon som på äldre dagar icke mer orkar rätt driftigt sköta sin rörelse, men uti sällskapslifvet har många vänner som vilja bjelpa honom till ett brödstycke, eller ock någon som tillförene egnat mycken tid åt lönlösa uppdrag och derföre tycker sig hafva ett billigt anspråk att blifva belönad derför med en sorgfri utkomst på sin ålderdom. BRansake hvar och en sig sjelf om ej detta motiv varit med i omröstningen. Vi medgifva att den sistnämnda af dessa konsiderationer stundom kan vara ömmande nog, men det är i alla fall en konsideration, som gör sig gällande på bekostnad af det allmännas rätt till duglighet och drift i tjenstens utöfning. Bättre är då att på annat sält tillskapa några pensioner eller att lemna en mederat betalning för deltagandet i municipala uppdrag (så sker det alltid i England och Amerika), än att göra det mest maktpåliggande af hufvudstadens egna embetsverk till en reträtt för pensionsmessige personer, som äro totalt okunnige om hvad som erfordras till sysslans skötande. Det sednare är verkligen alltför galet. En talare vid den förut omnämnda öfverläggningen har anmärkt, att då icke någon annan stad i Sverige ännu funnit sig befogad att tillegna sig blott litterata rådmän, Stockholm ej heller behöfde så göra. Detta är ett märkligt yttrande. Småstäderna skulle således vara de, som böra sätta sig i spetsen för nyttiga reformer; ty att vänta sådant af Stockholm — rikets hufvudstad med 80,000 invånare, en half millions inkomster och brännpunkten för landets civilisation — det är ej värdt! Nåväl; vi hoppas att, likasom Götheborg och Norrköping förskaffat sig gaslysning, medan Stockholmaren ännu trefvar sig fram i mörkret på gatorna, på samma sätt kan den tid väl ej vara så aflägsen då uti dessa städer, bvarest verkligen finnes intresse för samhällets framåtskridande, de illiterata rådmännen skola försvinna. Skall den värde talaren då anse tiden vara inne för Stockholm att följa exemplet? Eller kanhända Stockholm ej bör följa efter förr än både Trosa och Sigtuna fått sig en litterat magistrat? Det bör dessutom anmärkas angående Götheborg, att de illitterata rådmännen derstädes ej äro ledamöter af rådbusrätten, utan blott bandlägga sådane ärenden som ansetts icke erfordra juridisk kunskap. Måinga talare hafva förmenat att på hvardera af rådbusrättens 2:ne första divisioner en rådman kan vara illitterat och icke desto mindre deltaga i föredragningen af konkursmåil, ett slags mål hvilka talarne ansett serdeles simpla och lätta att bedöma. Dessa argumenter röja brist på kännedom om det :nuoch hittillsvarande förhållandet inom Stockholms rådhusrätt: Vi hafve haft tillfälle att taga så mycken faktisk notis härom, att vi kunna försäkra på grund af goda källor inom embetsverket, att ehuru de illitterata rådmännen jemväl nu äro underkastade lottning af konkursmål, så har nästar aldrig något konkursmål blifvit af dem verkigt utsrbetadt. Äfven de blond de illitterate, hvilka eljest varit kände såsom män med bhulvud, hafva i domstolen visat sig nästan såsom nollor i detta hänseende. De på dem lottade mål hafva utarbetats af deras litterata kamraSE TER SEE SST SN BRN En a La Te