Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 2

om bjertat vid dessa glada utsigter till en snar befrielse. Hon sökte i tanken derpå en vederqvickelse i den otrefnad, hvilken liksom uppfyllde luften omkring henne denna långa dag. Hon var ej van vid detta lif af förställning, och endast tanken på Walfrid kunde uppehålla hennes mod och afhålla henne ifrån att göra ett hastigt slut derpå. Mången gång hade hon tänkt på flykt, men hennes löfte att tåligt vänta återhöll henne — och hon räknade otåligt dagarna till sin befrielse. Eugenie, som triumferade i sitt hjerta öfver att ändtligen få luft, och i öfvertygelsen att det varit hennes råd som verkat denna helsosamma förminskning af personalen på stället, omgaf sin syster med de mest ömma och enträgna omsorger. Om vi nu endast hade lagmannen härifrån, suckade hon. Men lagmannen yttrade ingen lust att uppfylla hennes önskan i det fall. Han gjorde sig allt mera hemmastadd och tycktes beslutat att, kosta hvad det ville — bli den sista på stridsplatsen. Med en försmädlig artighet följde han de båda baronerna till vagnen, och viftade med sin näsduk till farväl så länge han såg en skymt af dem på vägen. Det led emot aftonen. Sällskapet hade samlat sig i salongen. En mild vind spelade in genom de öppnade fönstren, och vaggade de halfslutna gardinerna fram och åter, förande med sig doftet af blommorna utanföre. Det blef en mellantid som alltid inträffar inemot skymningen, då man hade ingenting att göra eller säga. Hvar och en satt försänkt i sina egna tankar och funderingar. Eugenie skalade ett äpple åt sin son, som låg framstupa i hennes knä sysselsatt att suga på sina fingrar. Ryttmästaren stod med händerna på ryggen och såg ut genom fönstret. Assessorskan gungade sakta i en gungstol, och lagmannen satt halfsofvande i det ena hörnet af en soffa, mot hvars andra galvel Cecilia stödde sig med hufvudet tankfullt lutaådt emot handen. Då öppnade: Stylin sakta dörrn, vandrade tyst öfver gollvet fram till Cecilia och lade på bor