Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 3

hvad vi veta, någon annan Christianialärd:; men icke desto mindre förtjenar betraktande. Det är Norges egenskap att i sjelfva verket utgöra det land, som de gamle förstodo med Thule. Hvad detta må kunna innebära för Nordens urhistoria, och dennes utveckling til en yngre tid, är likväl icke rummet att hä vidröra ). För att återkomma till närvarande arbete måste man, äfven med bifall till hufvudsatt serna i hr M:s historiska åsigt, dock gå var. samt till väga i afseende på vissa enskildhe ter. Så har, till exempel, den frågan särskild emellan Norge och Island, huruvida Norrzenalitteraturen bör betraktas såsom en det förra: eller det sednares tillhörighet, väckt mycken sensation i Köpenhamn. Detta spörsmål angår icke egentligen oss i Sverige. Och vitro verkligen icke, att det skulle väcka så stor upp: märksamhet öfverhufvud, derest icke förhållandet nu vore, att då Island tillhör Danmark. och detta är en från Norge skild stat, saker ej blott uppstår såsom en nationalitets-, utar som en riksfråga. Skulle de nu lefvande isländska lärde, i stället att hafva sin metropol i Köpenhamn, ega den i Christiania, så förföll tvisten förmodligen till en obetydlighet, enär utredandet då blott berodde på en fråga emellan provinser i samma stat. Man läse emellertid hvad hr M. yttrar i Företalet, sidd. 25—28. För oss svenskar är det af mera vigt att veta i hvilka fornlemningar vi då hafva att träffa vår egen fornsvenska, om alla hittills så kallade isländska sagor tagas undan? Hr M. yttrar (i inledningen till sjelfva språkläran): äldsta Fornsvenskan kännes blott genom inskrifter på runstenar. Af verkligt fornsvenska böcker finnes ingen äldre än från början af 13:de seklet, då språket redan börjat att förlora den stränga grammatiska precisionen; emellertid är så mycket qvar, att utan svårighet det normala kan utredas och bringas i system,. Härigenom skulle lemningarne af fornsvenskan se sig inskränkta till landskapslagarne och runstenarne: begge delarne gå ej längre tillbaka än medeltiden, och förtjena således knappt att för egen räkning kallas fornsvenska: de skulle alltså endast kunna erhålla detta namn såsom i en yngre period qvarstående prof på en äldre, en forntida svenska. Detta måste vara förf:s mening. Emellertid tro vi, att inskränkningen här är för stor, och att till fornsvenskan äfven torde böra räknas någon del af hela den massa sagor, som nu gemensamt benämnas de isländska, ehuru detta namn icke lärer vara det egentligaste för dem alla. Hr M. anför sjelf något härom sid. 29 (i Företalet), och mera kan tilläggas. Hvad grammatiken i och för sig och såsom sådan vidkommer, så stödjer den sig till en del på Jakob Grimms principer. Hr M. har också dedicerat denna språkheros sitt arbete. — Oss svenskar förebrår hr M., och icke utan skäl, att vi försummat det egentliga grammatiska bearbetandet af vårt eget fornspråk, eller ur-grunderna för vår nuvarande svenska. Han anser sitt eget arbete utgöra första försöket härtill; och vi svenskar böra häruti känna oss tacksamme mot vår norske broder. Sådana de politiska förhållandena nu lyckligtvis äro, hafva vi dock icke skammen att nödgas erkänna, det en utländning hjelpt oss till rätta i våra egna språk-angelägenheter; det är, om vi så få säga, en sidoländning, som gjort oss denna tjenst. Sedan banan nu är bruten, bör man hoppas, att också svenskar, eller inländningar, företaga sig att rödja fältet och vidare fortgå derpi. Boken beledsagas af ett Bihang om Runorna. Denna afdelning önskade vi utförligare; samt att dervid något mera afseende varit fästadt på Liljegrens arbete i denna väg, hvilket, i förbigående sagdt, tyckes hafva väckt mindre uppmärksamhet, älven inom Sverige, än det rättvisligen torde hafva förtjenat. ) Detta finnes särskildt och något närmare vidrördt i brefvet vOm den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas fornhistoria, infördt ide Dödas Sagor, sidd. XLIII och följ., samt sidd. LX —LXIII, LXX—LXXXIII, CXLVII—CLV m. fl. st.